För det mesta glömmer jag bort att filma eftersom mitt fokus oftast är på foto. Men så plötsligt kommer jag i små stunder ihåg att det kan vara kul att ha ett klipp från en plats och så spelar jag in en random liten snutt … som till slut blir flera.

Så jag samlade ihop alla de där små snuttarna till en längre och den kan man titta på om man vill. Det är en fullkomlig röra av sluddrigt svamlande och en liten inblick i min förra veckas tripp ner till Lissabon.

Textning finns, men det blir nog inte mer begripligt för det.

Efter att ha klivit på planet var det bara att sitta och dö tråkighetsdöden en stund. En halvtimma försenat lyfte det till slut och for iväg. Ett par timmar senare (och ikappkört enligt tidtabell) så mellanlandade jag i Zürich. Jag hade en och en halv timma att döda. Hungrig i magen gick jag först till en restaurangbar för att köpa något att äta. Men det var världens sämsta service, personalen bara stod där som fån. När jag frågade om jag skulle beställa i baren eller sätta mig pekades det bara bort med ett ”sätt dig så kommer någon”. Men någon kom aldrig och när jag försökte få kontakt så hände absolut ingenting. Flygplatsställen borde väl ha ganska snabb service i och med att de flesta besökare i mångt och mycket är på språng?

Så jag gick.

Det blev Burger King istället. Men suck (och mitt tålamod kanske inte var på topp). Där var det fullkomligt kaos bakom disken. Efter både strul och onödigt lång väntan fick jag till slut min burgare som jag kastade i mig. Efter det kunde jag röra mig bort till min gate och kliva på det anslutande planet mot Göteborg.

Jag sovmorgnade mig. Sista dagen och absolut ingenting planerat. Inte för jag haft något planerat de andra dagarna jag hängt här nere. Det har varit själva poängen. Att bara vara och njuta av semester och ledighet.

Så det blev frukost, dusch och sen plockade ihop alla mina grejer innan jag checkade ut. Jag lämnade väskan i receptionen och gick ut för att sätta mig i skuggan för en fika på Confeiteria Nacional.
– Olá! One coffee americano with milk and a small Pastel de Nata, please.

Sen satt jag där en ganska lång stund och dumglodde på alla människor som kom, gick och passerade. Jag drack mitt kaffe och glufsade i mig det där otroligt smaskiga lilla bakverket. Jag kanske borde tagit två när jag ändå passade på. Nu blir det ju inte förrän nästa gång jag får äta en sån.

Efter det strosade jag runt ett varv på turistgatan och köpte mig en sån där svindyr fin-pinn-glass gjord på färsk ananas. Även den löjligt god.

Plötsligt hade jag slut på tiden och det blev det dags att hämta min lilla resväska på hotellet. Så jag gick dit, i skugga och väldigt lugnt tempo för att slippa bli svettig. Jag fick min väska, lånade toaletten och vände ut igen. Sen gick jag bort till tunnelbanan och åkte ut till flygplatsen.

 

Jag är bra på lokaltrafik! (Nej, det är jag inte) 😀
 
Eftersom jag var digitalt incheckad så var det bara att gå direkt till säkerhetskontrollen och självklart pep det om mig (igen). Trots att jag tagit av mig allt och tömt fickor. Men istället blev jag swipad för droger (tror jag i alla fall att de gjorde). Där pep det grönt (såklart) och jag kunde fortsätta.

Jag passade på att köpa en liten flaska bubbelvatten (33cl) och en liten Snickers. €6,05 för det (70 spänn alltså). Tack för det flygplatsockerpriser. Efter rörde jag mig bort till gate 17 där jag väntade in mitt ena plan hem.

När jag gick ut framåt kvällskvisten var det fortfarande lika varmt. Kanske var det krocken som gjorde det eftersom jag vilade med sval AC på rummet.

Eftersom det är min sista kväll i Lisbon för den här gången, slår jag på stort och tar mig en Aperol Spritz på en skuggig uteservering i väntan på en middag någonstans som jag inte bestämt mig för än. När en sval liten bris fläktade förbi så dog man behaglighetsdöden litegrann. För luften var väldigt stilla.

 

Man glufsar sig mätt.
 
Sen hyrde jag en scooter igen och åkte upp till toppen av Principe Real och beställde två tacos på Coyo Taco där jag åt lunch förra året. Ett glas vin till det. Servicen är lite sådär, men det är en sval och skön restaurang där kockarna står mitt i och lagar maten och det är stökigt, småslamrigt och ganska najs. Och tacosarna var väldigt goda även om det ”hemgjorda” majsbrödet var lite torrt. Äta värdigt var det heller inte tal om eftersom de tydligen skulle ätas med händerna. Sen blev jag sittandes där en stund och beställde två tacos till av en annan sort och blev mätt som en jävla plätt. Så jag tog ett glas vin till också. Bara för att.

 

Nere vid floden samlas folk.
 
Jag rör mig ner till floden, hör skrål och musik och följer vattnet en bit bort. Det är massor av folk i området och borta vid ett parkområde är det ett gäng som sitter och spelar (och det kanske helt ärligt inte lät så bra, men tillfället gjorde det … trevligt. Så jag hänger där ett tag tills kvällen säger åt mig att röra mig in till stan igen och plötsligt är det musik både här och där. Lördagskvällen lever upp extra mycket.

En stund senare går jag hem och somnar.

Efter morgon, frukost och allt det där så gav jag mig ut igen. Jag hyrde mig en liten scooter som jag svischade omkring på och letade efter en park/utsiktsplats som jag sett på bild, men inte kunde hitta trots att jag följde kartan. Jag hittade en annan som jag struntade i för där fanns varken skugga eller servering.

Nåja.

 

Om gatorna går uppför? Ja. Typ varenda en.
 
Jag stannade på ett torg och satte mig på en uteservering och sippade på iskallt vatten. På en bänk en bit bort satt tre pundare/fyllon och gjorde allt för att vara världens mest irriterande personer genom att sjunga ”Volare … Cantare … ho, oh oh!”. Fast det var det enda de sjöng. Om och om igen.

Jag var inne på att hyra en moped, men fick en konstig obehaglig inre bild av hur jag kraschade och slog mig sönder och samman. Jag kanske är larvigt vidskeplig, men det får räcka med de små scootrarna. Det tog mig hit och dit när fötterna var för trötta.

 

Uma sesta pode parecer diferente (en tupplur kan se olika ut).
 
När solen gassade på som mest på eftermiddagen så gick jag tillbaka till rummet och tog mig en stunds siesta. Bara för att.

Jag åt nachos på en gågata och sen tog jag mig upp till ”Principe Real” igen. För jag tänkte att jag kanske skulle äta där någonstans ikväll. Däruppe fläktar det underbart skönt. Fast efter att ha irrat runt en stund råkade jag gå ner för en gata och sen en annan, tittade på ett torg där det spelades musik och kollade in den gamla ruinen.

 

Carmo Convent – som tydligen är en gammal kyrka som förstördes i en jordbävning?
 
Sen ner för kullen igen, långsamt strosande och då hamnade jag på en italienare på en av Avenidas tvärgator. När maten var uppäten tyckte jag att det började bli kallt (solen hade ju ändå försvunnit ner). Min väderapp sa 22°. Så jag gick till hotellet och tog på mig byxor och gav mig ut i kvällen igen.

Mätt och omkringirrandes med kameran och kvällsstaden som började vakna till liv ungefär samtidigt som jag gäspade jag mig sömnig, så efter ett par timmar vände jag ”hemåt” och drog mig tillbaka till hotellet igen och somnade.

Ännu en morgon med frukost på hotellet. Idag hade de Pastel de Nata på den väldigt lilla frukostbuffén. De små delikata bakverken. Så det blev som en dessert efter frukosten och den här resans första. Omnomnom.

Man går ut. Håller sig i skuggan och irrar sig in i vad som verkar arabisk-asiatiska kvarter. Trånga vindlande små gator fulla med butiker, restauranger och små krypin som jag inte riktigt förstod vad det skulle vara. Det är gammalt, slitet och nedgånget men har en charm ändå. Hit verkar inte (de andra) turisterna ha hittat.

 

Kaffe i skuggan, det är grejer det!
 
Men så plötsligt hamnar jag på ett litet torg som jag hade tänkt att kolla in redan innan jag åkte (sett på Youtube) och plötsligt har jag rest tillbaka till nutiden allt är väldigt blankt och finputsat. Jag tar en kaffe på en trevlig uteservering och det fläktar väldigt skönt i skuggan.

Semester är awesome!

 

Vissa byggnader har fina kaklade fasader.
 
Eftersom jag är lat hyrde jag mig en liten scooter. Hade det inte varit för alla dåliga kullerstensgator hade det varit perfekt att swisha omkring på och slippa de jobbigaste uppförsbackarna. Vissa av de låga delarna blir som grytor, så även om man håller sig i skuggan visar lunchtermometern på apoteket 28°. Ett kvarter bort visar en annan 24° och det är en helt annan känsla.

 

Varför fick inte danskarna värmeslag?
 
Sen tog jag en påtår på ett annat torg och skrev ett par vykort till familjen och hittade en brevlåda (hoppas jag att det var) som jag stoppade dom i. Sen såg jag några danskar som tjoade och tjimmade (och dansade som tokar på torget) när jag var på väg tillbaka till hotellet. Att de inte dog av värmeslag är f-n imponerande.

Idag har jag också under vissa stunder svettats på ställen jag inte ens visste att jag kunde svettas från.

 

Well, fuck you too!
 

Men så blev det till slut dags för lunch … fast klockan närmade sig halv sex. Tiden blir visst lite tokig i värmen och under semestern. Jag tog en förrätt på Regedor, ett ställe nära hotellet. En Bolinho Alheira som var några små friterade bollar gjorda på någon slags lokal korv (?). De kanske var mer märkliga än goda. Fast de hade något ändå.

 

Bolinho Alheira – märkliga bollar baserade på lokal ”delikatesskorv”.
 
Jag sippade på en Aperol och satt och pratade med några irländare. Jag berättade att jag hade tänkte åka till Dublin men struntade i det pga av väderprognosen. Men ”you’re not going to Dublin for the weather darling” och sen blev vi avbrutna av någon konstig tjej som satte igång att dansa en otroligt märklig dans på gatan (och sen skulle ha betalt såklart). Det kändes som att hon försökte tolka någonting som ingen annan utom hon kunde förstå.

Favoritsak jag fnissar åt inombords. Familjer med tonårsbarn där barnen verkligen vill vara någon annanstans. Inga ser så sura, oengagerade och inåtvända ut som 16-ish-åringar som längtar hem till polarna.

Jag blev sittandes på samma ställe ganska länge. Trött i benen och småseg. Så jag svullade i mig någon slags pasta (som var ganska ospännande). Sen drack jag upp mitt glas och gick till hotellet och somnade sött.

 

Sak som förbluffar mig. Hur f-n håller sig spårvagnen rullande uppför den väldigt branta backen istället för att bara glida/kana ner tillbaka längs rälsen?