Den totala hopplöshetens lilla dag

Idag, på rundan, var allting fel. Benhinnorna gjorde så ont att jag knappt kunde gå. Andningen föll på något sätt bort så att jag inte kunde springa och de få löpstegen som jag lyckades tvinga ur mig var direkt obehagliga.

Jag blev ju inte direkt mer peppad när jag mötte delar ur det japanska VM-laget i långdistanstriathlon (som tydligen bor här i stan) som kom förbispringande som ingenting och glatt bugade sig – i farten. Jag som knappt ens orkade hålla huvudet uppe, svarade lite fint med att få en hostattack.

Läs andra bloggar om , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Svara
    Mia tor 25 jun 2015, 21:47

    Jag gjorde ett allvarligt försök att börja springa i höstas. Laddade ner en app och mjukstartade lugnt och fint. Löftet var: Från soffpotatis till att springa 5 km på 8 veckor. Efter tre veckor fick jag så jäkla ont i knäna att jag var tvungen att lägga ner. Och söka doktor. Och den jäkla doktorn påstod att det var artros…. Whaaat?! Jag lever hellre i tron att det var skorna som var kassa. 😉

  2. Svara
    Janne tor 25 jun 2015, 22:09

    Mia: Det är klart att det var skorna! Det är förmodligen samma fel på mina nyinköpta svindyra skitskor.

Skriv en kommentar eller berätta något kul – då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.