Istället för taxi tog jag tunnelbanan in till stan. Jag har fan blivit bra på det där att åka kommunalt när jag är här nere. Sen upp på Rossio (det centrala torget) och oj … jeans och tröja som resekläder är alldeles för varmt när man väl är framme och går i solskenet.

 

Att åka tunnelbana är spännande 😀
 
Sju minuters promenad upp till hotellet och jag trillade in där som en svettig och röd gris. Eftersom jag var lite tidig så var rummet inte klart, så jag lämnade väskan och satte mig på en uteservering bredvid och tog en liten öl och några quesadillas som en för-lunch. Sen satt jag bara där och jäste en stund med insikten att nu jäklar är det semester ”på riktigt”.

Det är f-n härligt att vara tillbaka i den här trevliga stan igen.

Men hallå ditt klantarsle!!
När jag gick från serveringen glömde jag min lilla väska med min kamera där. Hjärt­infarkten, ångesten över att lyckas med det obegripliga en gång till och språngmarschen tillbaka gick allt på en bråkdels sekund. Nu hade jag bara hunnit 20 meter och väskan stod fint kvar under bordet.

Men jösses, hur f**king jävla klantig kan man bli?

Jag skyller på reströttheten, för det har varit en lååång morgon och förmiddag. Nåja, ingen skada skedd den här gången. Som tur var.

Vid fem på morgonen gick jag genom säkerhetskontrollen. Jag fattar inte varför det piper om mig trots att allt ligger i tråget. Sen ombord på planet för min första etapp. Tidig morgon gör tydligen folk lite lugnare än vanligt och för första gången upplevde jag inte att folk betedde sig som idioter. (håll den tanken!)

Uppe i luften lyckades jag till och med somna en stund och jag har sagt det förut, men hur orkade man med att flyga utan brusreducerande hörlurar förr!?

Sen mellanlandning i Frankfurt och då fick jag uppleva det i alla fall. Folk kan fan inte vara lite chill vid ombordproceduren och alla har så oerhört onödigt bråttom att komma på planet.

 

Lugn och fin, alla får följa med.
 
Hot news. Planet åker när alla är på. Man behöver inte stressa ihjäl sig. Sen fnissade jag inombords när jag såg en kvinna framför mig. 70+ som hade målat egna ögonbryn. Fast högt upp i pannan så att hon såg konstant jätteförvånad ut. Folk är så konstiga.

 

40 spänn för en pappmugg med kaffe. Jo’rå.
 
Förresten, när slutade reguljärflyg med mat på planen? Var det efter Covid? Eftersom jag inte ätit frukost började magen kurra någonstans över södra Tyskland/norra Frankrike (?). Kaffe fick jag i alla fall. Köpa. En liten pappmugg för €3,50. Så Lufthansa kör numera med dyrare priser och sämre service. Tack för det.

Jag hade egentligen tänkt att åka igår kväll och sova på flygplatshotellet. Men om man bokar flyg dagen innan man får för sig att åka så var utbudet på rum inte det bästa. Det enda som fanns kostade på tok för mycket (tyckte jag), så jag ställde klockan orimligt tidigt och åkte ner till Landvetter mitt i natten.

Trafikmässigt najs dock, för motorvägen var nästan tom.

Jag slängde ihop några filmsnuttar och gjorde ett längre klipp från min Lissabon-tripp. För min egen skull, men varsågod att titta om du vill. Det är sju minuter av totalt nonsens och svamlande från veckan som gått.
 

Sista dagen i Lissabon och efter frukosten och iordningplockande av alla mina grejer checkade jag ut från hotellet (och lämnade in min väska där samtidigt) och gav mig sen ut på stan för en sista rundtur. Det blev kaffe på en uteservering där jag bara satt och dumglodde på folk en stund en stros och ett par sista bilder innan jag till slut vände tillbaka till hotellet för att hämta upp väskan. Sen satte jag mig på tunnelbanan och åkte ut till flygplatsen.
 

Man tar ett sista varv på stan.
 
I samband med incheckningen – som strulade lite och var tvunget att göras manuellt – så försvann min älskade lilla kamera. Den har ju varit klistrad i min hand hela veckan (eller sen jag köpte den).

Helvetes jävla skit!

Jag tror att jag ställde kameran på disken för att plocka fram passet ur jackfickan, samtidigt var jag liksom tvungen att flytta mig åt sidan för att höra personalen bakom disken och få mitt boardingkort och där och då på något sätt glömdes den bort en sekund i röran. I och med att jag hade massa grejer i händerna så märkte jag liksom inte att den var borta förrän jag kom fram till säkerhetskontrollen där jag framför säkerhetsdamen utbrast ”oh fuck” och bleknade av insikten.

Så de släppte ut mig så att jag kunde rusa tillbaka som en uppgivet upprörd dåre till incheckningsdisken, svärandes som en borstbindare (fan, jag är ju alltid varsam med kameran). Där frågade jag samma personal om de fått in/hittat den och de frågade sina kollegor, men ingen kamera någonstans. Någon oärlig idiot efter mig i kön måste helt enkelt norpat den istället för att bara lämna in den.

Det sura i kråksången är att jag tänkte stoppa ner den i väskan, men behöll den i handen ifall något skulle hamna i fokus. Fuck!
 

Kameran är borta – med alla fina bilder jag knäppte!
 
Själva kameran kan ju ersättas även om jag tycker att det är förbannat tråkigt. Men jag har tagit så många kul och spännande bilder i veckan på allt jag gjort, sett och upplevt … och alla fina miljöer och platser. Det känns bara så otroligt jävla surt.

Några bilder knäppte jag med telefonen. Men det var ju bara några få, såna där som togs lite hipp som happ som komplement till de ”riktiga” bilderna.

Jag frågade personalen på planet om de kunde ropa ut en efterlysning (om någon av passagerarna ombord hade ”råkat hitta” den), men suck, det gick inte riktigt. De efterlyste den bland incheckningen utan resultat (som jag redan gjort). Så där satt jag och grämde mig hela resan hem. Sur (och faktiskt lite ledsen) över min borttappade lille vän.

Sen mellanlandade jag på Schiphol i Amsterdam och fick vänta någon timme eller så innan sista flighten tog mig till Linköping igen … och där stod bilen och tog mig hem till mig.

Fjärde hotellfrukosten på raken och jag drar mig mot det mer sansade hållet med typ smörgås och några få tillbehör. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Men att långsamt frukosta, sitta och dumglo på folk, vakna till liv med kaffe och en mini-Pastel de Nata (och färsk ananas) är najs. Det är gott med semester.

Jag letade mig ner i tunnelbanan, åkte fel, men hamnade rätt i alla fall. För byte till annan linje långt utanför centrum. Det blev Oceanário de Lisboa. Ett stort akvarium med all världens fiska och undervattensdjur.
 

Fiskar simmade sådär som fiskar gör.
 
Hade det inte varit för de italienska familjerna med hundra stökiga ungar i släptåg som röjde omkring stup i kvarten så hade jag tyckt att det var ett par riktigt härliga timmar där bland vattendjuren.
 

Maneters vobbliga simmande är nästan hypnotiskt att titta på.
 
Sen letade jag mig tillbaka till tunnelbanan och in till stan igen. Lunchdags. Så jag hyrde en sån där liten spark-scooter (fan trött på att gå nu) och svischade mig bort till Europas största matmarknad (stod det på en skylt – om det nu stämmer)en bit bort längs strandpromenaden. Stort var det och mycket att välja på fanns det. Jag tog asiatiskt någonting. Och det var gott. Livligt och mycket folk var det också.
 

Europas största?
 
Efter det rörde jag mig tillbaka mot centrum igen och kylan började krypa på, så jag försökte hitta solen. Men eftersom klockan snart började bli kväll, så gömde den sig bakom husen.

Dags för hotellpaus alltså.

Sista kvällen i stan så tar jag mig (självklart) upp till Bairro Alto igen. Många restauranger kör hårt med inkastare och jag tröttnar på tjatet om ”mister, check our menu”.

Istället hoppar jag in på Bar Atípico (där jag visst var förra gången också), kvällen är halv åtta, kall och det blir en stunds barhäng och en Aperol Spritz.
 

Världens största Aperol Spritz?
 
Jag hamnade på El Santo för en kvällsmåltid och det var lite komiskt kaosartat. Litet. Få bord. Men servicen lyckades ändå vara goddag yxskaft. Mitt bland allt spring så drog den ene kyparen för att kramas med sin flickvän en stund (samtidigt som folk satt och ville beställa). Maten smakade bra däremot., så det var ju bra.
 

God mat, konstig service
 
När maten var äten och vinet uppdrucket drog jag mig tillbaka ner för kullen till hotellet. Jag hackade nästan tänder. Väderappen sa att det var nio grader.

Go’natt.

Ännu en dag av ledig semester och med färsk ananas på frukostbuffén blir jag glad. Sen ut på nya äventyr och oj vilka långpromenader det blir när man är ute och turistar sig.

Efter knappt halva dagen hade jag redan passerat milen. Där den värsta biten var i början när jag stånkade mig upp på den högsta kullen – Miradouro da Senhora do Monte – för att kolla på den magnifika utsikten därifrån. Andnöd de luxe, men superfint. Sen gick jag bort till ett annat ställe inte långt därifrån som hade ett litet kafe under träden – med nästan lika bra utsikt. Så där satt jag bara och jäste en stund, tittade på andra turister som hittat dit som jag.
 

Att stan är kuperad märks i benen.
 
När kaffet var uppdrucket irrade jag mig ner från kullen bland vindlande gränder och trappor och tog mig ner till vattnet. Måste ju plocka med mig en sten när jag är här (även om jag har en från förra gången). Sen blev det ett varv runt kvarteren och jag åt en liten lunch som var sådär (man ska inte äta på turiststråket, så jag får skylla mig själv). Jag fortsatte att strosa runt och såg usla gatumusikanter, filmiska miljöer och slitna byggnader blir charmiga bara för att det är semester. Sen råkade jag hitta en liten dörr som knappt syntes, tog en hiss upp till en takbar som kändes lyxig och fin. Så jag tog ett glas vin där. Takbarer är en grej i Lissabon (har jag läst), men de är inte alltid lätta att hitta.
 

Takbarerna är inte alltid lätta att hitta, men det finns hur många som helst.
 
Efter en sväng till hotellet för en kort stunds vila och lite sånt där man gör efter en heldag ute, så hamnade jag på en indisk restaurang. Som också serverade pizza. Först trodde jag det var ett ”hål i väggen” men blev inlotsad till ett bord och stället var visst stort som tusan bakom baren. Halvtomt dock, eftersom jag uppenbarligen inte följer portugisisk sed att äta middag sent. Tandoorikyckling med naan. Tre små såser bredvid, varav en var het.

Jag kanske borde anat oråd av kombon pizza/indiskt, för det var ganska … hmm. Jag frågade innan om det var starkt och ville i så fall ha ”medium”. Det blev typ menlöst istället. Inte dåligt, men … mäh. En Aperol spritz fick skölja ner maten efteråt.

Men så blev det lite som tidigare kvällar. Inte riktigt lika, men ändå tidigt i säng. Kanske är det att jag gått nästan en och en halv mil i backar och trappor idag eller så är jag bara är en trött människa.

Hej morgon. Jag ställde klockan, trots ledighet och semester. Sen djup suck när jag upptäckte att tidsskillnaden inte hittat in i klockan och telefonen. Så där stod jag en halvtimma innan ens frukosten var framdukad och såg fånig ut. Nåja. 30 minuter senare fick jag sätta mig. Antar att portugiserna inte riktigt har koll på vad bacon är i alla fall. Det var. Märkligt. Men annars hade hotellet en fin och bra frukostbuffé

En kort stunds efter-frukost-vila och sen gav jag mig uppför en oändlig kulle igen. Scooter-dag tänkte jag och klev in på en uthyrning som hyrde ut såna för en billig peng. Jag bad om den minsta och tänkte att det var som en moped. Det kanske det är där, men långt mer kraftigare än den svenska varianten. Sen drog jag iväg. Ut på tur. Väldigt försiktig i början, som förra gången. Jag vill ju inte köra omkull och typ dö.
 

Där Portugal tar slut och stora Atlanten tar vid
 
Jag körde västerut, längs kusten, passerade förra gångens turistställen och hamnade en stund senare i Cascais. En liten pärla några mil från Lissabon där Atlanten breder ut sig. En fin liten pittoresk stad som är väldigt turistisk. Men där strosade jag runt, satte mig på en uteservering och sörplade kaffe och svullade en Pastel de Nata, den lilla delikatessen. Jag strosade runt ännu mer och sen kände jag mig klar och åkte tillbaka till Lissabon. Där irrade jag runt bland gatorna uppe på Alfama en stund.

När jag parkerade scootern för ännu en strosa-runt-runda hörde jag en svensk röst när jag tog av mig hjälmen, först tänkte jag att jag såg märklig ut (förmodligen) men det var en tjej med sin kille som ”kolla, han ser precis ut som…” och sen såg jag hur hon liksom pekade på mig. Jag önskar att jag bara hade släppt scootern, sprungit ifatt och frågat: ”Vem, vem ser jag ut som”. Men det var redan försent och de hade redan försvunnit bland allt folk. Nyfiken blir jag ju.
 

Om man äter sen lunch/tidig middag är restaurangen tom.
 
Sen letade jag mig tillbaka till scooterian, lämnade tillbaka hojen och pallrade mig in i Bairro Alto för att hitta mat – hungrig som jag var – trots att klockan inte ens blivit sex. Det blev ett återbesök (för jag åt där även förra gången) på A Cultura do Hambúrguer. Svulligt, men gott.
 
Ännu en utsiktsbild, på väg tillbaka till hotellet
 
När solen försvann och ölen var uppdrucken drog jag mig tillbaka till hotellet. Mätt och trött efter ännu en lång dag. Klockan var bara strax efter åtta när jag la mig på sängen (nio svensk tid). Så jag är officiellt en trött gammal gubbe nu.

Klockan ringde fyra på morgonen. Det är en vansinnig tid, men jag råkade köpa en biljett igår som hade ett överkomligt pris och tog mig till någon annanstans. Fem dagar, fyra hotellnätter bokades. Såklart.

Sen satt man där. På ett plan. Först till Amsterdam, sen byte och vidare ännu längre bort. Brusreducerande lurar är skönt på plan nu när man vant sig att kunna dämpa jobbiga ljud. Några timmar senare: Hej igen Lissabon, dig har jag längtat tillbaka till.

Taxichauffören som körde mig till hotellet dock. Sicken neandertalare. Han pratade oavbrutet om fotboll och ”the girls balls” vilket jag antog var tuttar eftersom han grymtade när en storbystad tjej passerade förbi och som gjorde att han knappt höll ögonen på vägen.
 

Hej hej Lissabon!
 
Väskan lämnad i receptionen och jag får vänta med att checka några timmar, så jag ger mig iväg till ”mina kvarter” som jag lärde mig förra gången. Jag hade också glömt litegrann hur jäkla kuperad staden är. Allt går brant uppför hela tiden.
 

Jag satt och dumglodde på folk en stund.
 
Så jag satte mig på ett torg, tog en liten öl, glodde på folk och bara njöt av att det är vår, härligt och skönt att vara ledig och ute på tur i den stora vida världen. Sen strosade jag bara helt planlöst omkring en stund innan jag gick tillbaka till hotellet, checkade in och tog en kort liten vila.

Men mat måste man ju äta. Lunch vid fem idag alltså. Hmm, blir lite knasigt med tiderna tydligen. Så jag gick upp på en av Stans kullar. Upp, upp och ännu mer upp. Jag hade redan kollat upp och bestämt mig för Coyo Taco. Ett litet Mexi-taco-burrito-ställe däruppe på toppen. Ett par mumsbitar och jag fick ny energi.
 

Restaurangen – till höger, utanför bild.
 
En kort stund i alla fall. För sen började både fötter och knoppen bli trött. Alla dessa jävla backar och trappor som går upp. Dessutom, att gå upp tidigt och resa suger tydligen musten ur mig. Så det blev en tidig kväll. Sängen på hotellet lockade hårt. Jag somnade fort.

Att sitta på ett flygplan. Jag direkt ogillar start och landning. Det är då majoriteten av alla krascher sker. Är ett plan väl uppe i luften är det väldigt ovanligt att det händer något. Jag klarade mig … den här gången också.

Jag landade försenad i München. Stressade mig genom flygplatsen. Åkte ut till satellitterminalen, rusade fram för att hitta min gate och kom fram med en kvart till godo. Sen ställde jag mig där bland de få som stod framför boardingstället och då upptäcker jag ”Delayed”. Istället blev det typ en halvtimmes väntan och jag hade inte alls behövt att stressa.

Men det gick smidigt ändå och plötsligt satt jag där och flög hem till Sverige igen och efter landning var det bara att sätta sig i bilen och fortsätta hem till den lilla byn.

Trött i kropp, knopp och faktiskt lite även i benen. Det är väl alla backar och trappor som gjort det. För jag har ändå lyckats skrapa ihop nästan fem mil i fötterna de här dagarna, gått upp och ner för motsvarande 107 våningar (!). Nu har ju jag bara sett en bråkdel, men Lissabon – och delarna jag besökt – känns ändå hyfsat kompakt och man kan med fördel hantera det med fötterna och närmare 66.000 steg.