Ytterligare en sten till samlingen och över 160 mils biltur till Umeå och tillbaka. Långt kan tyckas, men med många små stopp på vägen (som man gör när man roadtrippar) och jag tycker samtidigt också att det är lite rogivande att köra bil. När det flyter. Så lång i sträcka, kort i tid. Men det fick räcka för den här gången.

Även om det varit kul att se Norrland, höga kusten, Hudik, Umeå och Sundsvall och allt däremellan så är det där att resa i Sverige lite samma som vanligt. Det är liksom ingenting nytt egentligen. Allting fungerar precis som hemma och svenska städer är väldigt mycket ”same, same, different name”. Med några få undantag som sticker ut. Det gör det alltså inte så spännande som det kan vara när man reser utanför landet – även om det såklart finns mycket fint att se här hemma i Sverige också.

Naturen däruppe vid höga kusten är fantastisk. Bara den är faktiskt värd sin resa. Att åka längs kusten och se städerna däruppe är också trevligt. För städerna på vägen är trevliga och människorna också – även om Corona-grejen nu gör att alla håller sig mer för sig själva.

Nu ska jag sova i min egen säng. Go’natt.

Eftersom jag har hört talas om det och läst någon artikel om det så tog jag vägen förbi Älvkarleby och plötsligt var jag som i Kina. Det mycket märkliga och lätt creepy (eftersom det är väldigt öde – i alla fall när jag var där) Dragon Gate. Det fanns dock ett halvsunkigt café och en butik där du kunde köpa krimskrams.

I mina ögon är det ett helt bisarrt ställe.
 

Innanför murarna öppnar sig ett gigantiskt torg där det buddhistiska helgonet Guanyin tornar upp sig.

I ett rum kan man se kopior på några av lermodellerna från Terrakottaarmén.

Jag hamnar vid en strand och det är Bottenhavet. När jag ändå är där måste jag ändå känna på vattnet. Det är … kanske inte jätteskönt. Jag har med mig badbyxor i väskan men de får ligga kvar. Även om det alldeles vid kanten är något av en slags överkomlig temperatur, så ser jag några personer längre bort och de ser inte ut att njuta av vattentemperaturen.

Så jag går omkring där på stranden en stund, hittar två små stenar som jag plockar med mig till min samling hemma. Sen sätter jag mig i bilen och drar iväg.

Ännu en hotellfrukost och idag var det gummihandskar som gällde när man skulle ta av maten. Fast de låg i en skål där folk stod och grävde med sina händer så jag vet inte hur mycket nytta de egentligen gjorde. Nåja. Det är säkert bra eftersom det kanske i alla fall gör folk mer medvetna om att vara mer varsamma.

På andra sidan buffén hör jag hur en ängslig kille säger åt en kvinna att hålla avstånd. Så jag kollar åt det hållet och upptäcker hur han några sekunder senare inte själv håller avstånd. Så jag observerar litegrann och fnissar. För han liksom stoltserar med att överdrivet stå långt borta för att sen igen tränga sig inpå någon för att plocka mat. Jo’rå så att.

 

 
Jag spenderade förmiddagen med att stånka mig upp på Norra Berget och utsiktsplatsen vid friluftsmuseet. Varmt och svettigt. Där strosade jag omkring en stund och kollade på den alldeles fantastiskt trevliga utsikten över Sundsvall och dalen. Sen gick jag ner igen.

Plötsligt (eller kanske inte) hamnar man i en ny stad. Så jag säger hej tilll Sundsvall. Jag hade hört innan och sett infartsskyltarna ”Välkommen till Sveriges vackraste stad”. Jo absolut. En av dem i alla fall. De centrala delarna är otroligt vackra med alla pampiga gamla stenhus.
 

 
Så jag strosade omkring där, gata upp och gata ner, kollade runt och satte mig sen på en trevlig uteservering. Där satt jag sen en ganska lång stund, njöt av ett glas vin i solskenet och dumglodde på folk. Sen blev det mat också och ett glas vin till innan jag kröp ner i sängen på hotellet.

Jag fick tips om att jag kunde besöka och gå upp på Skuleberget. Så jag åkte dit. Parkerade bilen och gick fram till dess fot, tittade upp på väggen framför mig och sa högt för mig själv ”Nä, det där kommer inte hända”.

Om man som jag lider av panisk höjdskräck och får lite panik bara av att stå nedanför och se de små prickarna av människor på den branta väggen på det 300 meter höga berget så är det ett nej redan innan man ens försökt.

Jag åt hotellfrukost och började dagen tidigt på äventyr i kulturens värld. Umedalens skulpturpark. Kultur och konst. Det är både pretentiöst blaj och spännande på samma gång. Och man går omkring där på området, kliver in i en talldunge och möts plötsligt av en gigantisk uppochnervänd bajskorv (Antony Gormleys ”Still Running”). Det går inte riktigt se något annat när man tänkt tanken även om den ska symbolisera rörelse.

Hmmm … jorå.

I övrigt var det väldigt blandade verk av blandad kvalitet. Högt och lågt, insprängt och utspritt i det gamla kasernområdet (?). Kändes dock inte riktigt som att den miljön var så bra som den skulle kunna vara för ett sånt projekt. Jag känner mig lätt blasé eftersom jag är både är kräsen och svårimponerad, men jag gillade Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.
 

Efter sådär 30 mil till (utöver de jag plöjde igår) så landade jag i björkarnas stad. Nu förstår jag också varför Umeå kallas just det – det är björkar överallt. Små, lite tunna norrlandsbjörkar. Det måste vara ett helvete att vara pollenallergiker däruppe på våren.

Nåja.

Efter en digital incheckning (att inte ha en reception var nytt för mig och lite udda), byte av rum (eftersom ljuset på toaletten inte fungerade) så stod jag där vid det stora panoramafönstret i mitt nya rum på elfte våningen och kollade ut på utsikten. Ganska najs.
 

Milsvid utsikt från rummet.

Tidig hotellfrukost och sen iväg igen. Hudik var ju bara ett snabbt stopp på vägen vidare. Fler mil som rullar på och sen helt plötsligt tornar Höga Kusten-bron upp sig, så jag stannar där och pausar, tar en kaffe och sträcker på benen. Den är ändå ganska maffig.

Eftersom resor ut i Europa bara är att glömma fick det bli svemester i år. Roadtrip brukar jag ju göra, men i år är det norrut istället för söder. Full fart uppåt alltså. Lång och tråkig väg. Ungefär 50 mil. Landet är väldigt långt.

Första anhalten blev Hudiksvall. Fast det är mest som en paus på den fortsatta vägen norrut. En kanske inte så spännande liten stad, men eftersom min kompis Marie kommer härifrån var det kul att se den lilla staden och området nere vid vattnet var mysigt med de där gamla bodarna som nu blivit restauranger. Efter incheckning på hotellet Strosade jag runt litegrann, satte mig med en öl i solen på en uteservering. Sen blev det indiskt till middag i en av de där bodarna och sen började jag gäspa.