För ett år sedan förändrades allt och ingenting blev sig likt

Så kom och gick ett år med Corona. Idag är det ett år sedan jag gick hem från jobbet och började jobba hemma. På fredagen bestämdes det att alla som kunde fortsättningsvis skulle jobba hemifrån. Så på måndagen åkte jag för sista gången på länge in till kontoret för att hämta min jobbdator och mina grejer. Sen åkte jag hem och det blev köksbordet istället.

Vem hade trott. Ett konstigt jävla år.

När sommaren kom kändes allt lite lugnare om än annorlunda. När semestern tog slut och hösten började hängde vi på kontoret igen och det kändes nästan lite som vanligt där ett tag (vi har stora lokaler och är få). Sen kom oktober. Fler och fler blev sjuka och fler och fler dog. Kurvorna pekade spikrakt uppåt och vi gick hem till våra köksbord igen.

Ganska exakt halva mitt förra år arbetades hemma. I år har jag varit inne på kontoret två gånger hittills och jag saknar det. Jovisst fungerar det rent praktiskt att jobba hemma. En dator och en uppkoppling är allt som behövs. Men jag tycker fortfarande inte om det även om jag har vant mig.

Tvätta/sprita händerna, håll avstånd, umgås inte utanför din lilla bubbla.

I vanliga fall (utan Corona) när jag spenderar mina dagar på kontoret tillsammans med kollegorna tycker jag att det är skönt att komma hem till lugnet och njuter av min ensamhet. Min introverta sida behöver det då. Men med den sociala biten på jobbet borta och med det sociala livet på fritiden som står i princip helt stilla, så blir det helt enkelt lite för mycket av det goda. Isoleringen och lugnet som jag i vanliga fall behöver blir nu istället som en överdos och jag känner mig helt socialt undernärd.

Jag orkar f-n inte vänta så länge till på att det här ska lugna ner sig – någonstans snart hoppas (vill) jag att vi kan börja (måste) återgå till något mer normalt liv igen. För jag hatar det här.