När jag gick ut framåt kvällskvisten var det fortfarande lika varmt. Kanske var det krocken som gjorde det eftersom jag vilade med sval AC på rummet.

Eftersom det är min sista kväll i Lisbon för den här gången, slår jag på stort och tar mig en Aperol Spritz på en skuggig uteservering i väntan på en middag någonstans som jag inte bestämt mig för än. När en sval liten bris fläktade förbi så dog man behaglighetsdöden litegrann. För luften var väldigt stilla.

 

Man glufsar sig mätt.
 
Sen hyrde jag en scooter igen och åkte upp till toppen av Principe Real och beställde två tacos på Coyo Taco där jag åt lunch förra året. Ett glas vin till det. Servicen är lite sådär, men det är en sval och skön restaurang där kockarna står mitt i och lagar maten och det är stökigt, småslamrigt och ganska najs. Och tacosarna var väldigt goda även om det ”hemgjorda” majsbrödet var lite torrt. Äta värdigt var det heller inte tal om eftersom de tydligen skulle ätas med händerna. Sen blev jag sittandes där en stund och beställde två tacos till av en annan sort och blev mätt som en jävla plätt. Så jag tog ett glas vin till också. Bara för att.

 

Nere vid floden samlas folk.
 
Jag rör mig ner till floden, hör skrål och musik och följer vattnet en bit bort. Det är massor av folk i området och borta vid ett parkområde är det ett gäng som sitter och spelar (och det kanske helt ärligt inte lät så bra, men tillfället gjorde det … trevligt. Så jag hänger där ett tag tills kvällen säger åt mig att röra mig in till stan igen och plötsligt är det musik både här och där. Lördagskvällen lever upp extra mycket.

En stund senare går jag hem och somnar.

Efter morgon, frukost och allt det där så gav jag mig ut igen. Jag hyrde mig en liten scooter som jag svischade omkring på och letade efter en park/utsiktsplats som jag sett på bild, men inte kunde hitta trots att jag följde kartan. Jag hittade en annan som jag struntade i för där fanns varken skugga eller servering.

Nåja.

 

Om gatorna går uppför? Ja. Typ varenda en.
 
Jag stannade på ett torg och satte mig på en uteservering och sippade på iskallt vatten. På en bänk en bit bort satt tre pundare/fyllon och gjorde allt för att vara världens mest irriterande personer genom att sjunga ”Volare … Cantare … ho, oh oh!”. Fast det var det enda de sjöng. Om och om igen.

Jag var inne på att hyra en moped, men fick en konstig obehaglig inre bild av hur jag kraschade och slog mig sönder och samman. Jag kanske är larvigt vidskeplig, men det får räcka med de små scootrarna. Det tog mig hit och dit när fötterna var för trötta.

 

Uma sesta pode parecer diferente (en tupplur kan se olika ut).
 
När solen gassade på som mest på eftermiddagen så gick jag tillbaka till rummet och tog mig en stunds siesta. Bara för att.

Jag åt nachos på en gågata och sen tog jag mig upp till ”Principe Real” igen. För jag tänkte att jag kanske skulle äta där någonstans ikväll. Däruppe fläktar det underbart skönt. Fast efter att ha irrat runt en stund råkade jag gå ner för en gata och sen en annan, tittade på ett torg där det spelades musik och kollade in den gamla ruinen.

 

Carmo Convent – som tydligen är en gammal kyrka som förstördes i en jordbävning?
 
Sen ner för kullen igen, långsamt strosande och då hamnade jag på en italienare på en av Avenidas tvärgator. När maten var uppäten tyckte jag att det började bli kallt (solen hade ju ändå försvunnit ner). Min väderapp sa 22°. Så jag gick till hotellet och tog på mig byxor och gav mig ut i kvällen igen.

Mätt och omkringirrandes med kameran och kvällsstaden som började vakna till liv ungefär samtidigt som jag gäspade jag mig sömnig, så efter ett par timmar vände jag ”hemåt” och drog mig tillbaka till hotellet igen och somnade.

Ännu en morgon med frukost på hotellet. Idag hade de Pastel de Nata på den väldigt lilla frukostbuffén. De små delikata bakverken. Så det blev som en dessert efter frukosten och den här resans första. Omnomnom.

Man går ut. Håller sig i skuggan och irrar sig in i vad som verkar arabisk-asiatiska kvarter. Trånga vindlande små gator fulla med butiker, restauranger och små krypin som jag inte riktigt förstod vad det skulle vara. Det är gammalt, slitet och nedgånget men har en charm ändå. Hit verkar inte (de andra) turisterna ha hittat.

 

Kaffe i skuggan, det är grejer det!
 
Men så plötsligt hamnar jag på ett litet torg som jag hade tänkt att kolla in redan innan jag åkte (sett på Youtube) och plötsligt har jag rest tillbaka till nutiden allt är väldigt blankt och finputsat. Jag tar en kaffe på en trevlig uteservering och det fläktar väldigt skönt i skuggan.

Semester är awesome!

 

Vissa byggnader har fina kaklade fasader.
 
Eftersom jag är lat hyrde jag mig en liten scooter. Hade det inte varit för alla dåliga kullerstensgator hade det varit perfekt att swisha omkring på och slippa de jobbigaste uppförsbackarna. Vissa av de låga delarna blir som grytor, så även om man håller sig i skuggan visar lunchtermometern på apoteket 28°. Ett kvarter bort visar en annan 24° och det är en helt annan känsla.

 

Varför fick inte danskarna värmeslag?
 
Sen tog jag en påtår på ett annat torg och skrev ett par vykort till familjen och hittade en brevlåda (hoppas jag att det var) som jag stoppade dom i. Sen såg jag några danskar som tjoade och tjimmade (och dansade som tokar på torget) när jag var på väg tillbaka till hotellet. Att de inte dog av värmeslag är f-n imponerande.

Idag har jag också under vissa stunder svettats på ställen jag inte ens visste att jag kunde svettas från.

 

Well, fuck you too!
 

Men så blev det till slut dags för lunch … fast klockan närmade sig halv sex. Tiden blir visst lite tokig i värmen och under semestern. Jag tog en förrätt på Regedor, ett ställe nära hotellet. En Bolinho Alheira som var några små friterade bollar gjorda på någon slags lokal korv (?). De kanske var mer märkliga än goda. Fast de hade något ändå.

 

Bolinho Alheira – märkliga bollar baserade på lokal ”delikatesskorv”.
 
Jag sippade på en Aperol och satt och pratade med några irländare. Jag berättade att jag hade tänkte åka till Dublin men struntade i det pga av väderprognosen. Men ”you’re not going to Dublin for the weather darling” och sen blev vi avbrutna av någon konstig tjej som satte igång att dansa en otroligt märklig dans på gatan (och sen skulle ha betalt såklart). Det kändes som att hon försökte tolka någonting som ingen annan utom hon kunde förstå.

Favoritsak jag fnissar åt inombords. Familjer med tonårsbarn där barnen verkligen vill vara någon annanstans. Inga ser så sura, oengagerade och inåtvända ut som 16-ish-åringar som längtar hem till polarna.

Jag blev sittandes på samma ställe ganska länge. Trött i benen och småseg. Så jag svullade i mig någon slags pasta (som var ganska ospännande). Sen drack jag upp mitt glas och gick till hotellet och somnade sött.

 

Sak som förbluffar mig. Hur f-n håller sig spårvagnen rullande uppför den väldigt branta backen istället för att bara glida/kana ner tillbaka längs rälsen?
 

Hotellrummet har en onödigt hård säng, men jag sov som en liten gris ändå. Sen upp till hotellets frukost som var inte mycket att hänga i granen. Synd, det är ju när man är på semester man har både tid och lust att svulla långsam storfrukost. Efter det en kort stunds vila innan dagen.

Äsch, jag trodde jag skulle få en skön och sval förmiddag på stan. Tji fick jag. Molnigt, men oj så kvavt. Eller är det jag som inte acklimatiserat mig eller plötsligt inte klarar av att strosa omkring i värme? Skillnaden på 25° skugga och att vara solen känns som en knock och typ 20 extra grader.

 

En vagn på spår.
 
Men jag strosade mig ner till vattnet. Höll mig i skugga och stannade i små stunder av fläktande korsningar. Gick längs kajen och hittade en uteservering i skuggan där jag drack en kaffe och chillade ner mig en stund. Efter det tog jag mig upp mot ”Principe Real”, området bredvid/bakom ”Bairro Alto” uppe på toppen av en av kullarna. Jag såg delar av det förra gången och tänkte att jag kanske kunde hitta en lunch där uppe.

 

I skuggan är det skönt med bubbelvatten!
 
Först bubbelvatten på serveringen uppe på Miradouro de São Pedro de Alcântara … och eftersom det var så trevligt att sitta där skuggan och dumglo på folk blev det ett glas vin också. Kvinnan två bord bort kan dock ha den mest irriterande rösten jag någonsin hört. Gäll och skärande på samma gång. Som en svårt gnisslande dörr som vill slå dig.

Lunchen glömdes bort och istället irrade jag runt lite däruppe, svettades igen (fan, skulle suttit kvar i skuggan) innan jag tog mig ner till de låga delarna igen och samlade ihop mig på rummet för att tvätta av mig lite.

 

Fin utsikt från Miradouro de São Pedro de Alcântara
 

Efter lunch, ”hjärtinfarkt” gick jag till hotellet, mitt rum och tog en liten power nap. När jag sen vilat färdigt stånkade jag upp mig till en park (Jardim do Torel) och satt där i skuggan en stund. När jag gick därifrån hittade jag ett gelato-ställe bredvid en annan park. Efter det gick jag lite vilse bland gränderna där uppe på en av kullarna. Eller inte vilse kanske. Men jag irrade runt lite.

 

Sipp sipp på en Aperol Spritz på Rossio-torget
 
Bristen på sömn tillsammans med backiga gator en solig dag gör mig helt matt i pälsen. Jag skyller min otroligt dåliga form på det i alla fall när jag flåsar mig upp för nästa backe … och ner igen då jag hamnade på en uteservering på Rossio-torget och sippade på en Aperol innan jag strosade lite till.

 

Dj:ing på torget för Ukraina
 
När jag går över torget mot mitt hotell är det en manifestation för Ukraina. Det är en Dj och folk som står med skyltar. Så kan man också visa sitt stöd. Sen gick jag till mitt rum och sjönk ner i sängen. För trots att jag mest rest, suttit i flygplan och chillat på olika uteserveringar hela dagen har den både varit lång och blivit över en mil i fötterna.

Istället för taxi tog jag tunnelbanan in till stan. Jag har fan blivit bra på det där att åka kommunalt när jag är här nere. Sen upp på Rossio (det centrala torget) och oj … jeans och tröja som resekläder är alldeles för varmt när man väl är framme och går i solskenet.

 

Att åka tunnelbana är spännande 😀
 
Sju minuters promenad upp till hotellet och jag trillade in där som en svettig och röd gris. Eftersom jag var lite tidig så var rummet inte klart, så jag lämnade väskan och satte mig på en uteservering bredvid och tog en liten öl och några quesadillas som en för-lunch. Sen satt jag bara där och jäste en stund med insikten att nu jäklar är det semester ”på riktigt”.

Det är f-n härligt att vara tillbaka i den här trevliga stan igen.

Men hallå ditt klantarsle!!
När jag gick från serveringen glömde jag min lilla väska med min kamera där. Hjärt­infarkten, ångesten över att lyckas med det obegripliga en gång till och språngmarschen tillbaka gick allt på en bråkdels sekund. Nu hade jag bara hunnit 20 meter och väskan stod fint kvar under bordet.

Men jösses, hur f**king jävla klantig kan man bli?

Jag skyller på reströttheten, för det har varit en lååång morgon och förmiddag. Nåja, ingen skada skedd den här gången. Som tur var.

Vid fem på morgonen gick jag genom säkerhetskontrollen. Jag fattar inte varför det piper om mig trots att allt ligger i tråget. Sen ombord på planet för min första etapp. Tidig morgon gör tydligen folk lite lugnare än vanligt och för första gången upplevde jag inte att folk betedde sig som idioter. (håll den tanken!)

Uppe i luften lyckades jag till och med somna en stund och jag har sagt det förut, men hur orkade man med att flyga utan brusreducerande hörlurar förr!?

Sen mellanlandning i Frankfurt och då fick jag uppleva det i alla fall. Folk kan fan inte vara lite chill vid ombordproceduren och alla har så oerhört onödigt bråttom att komma på planet.

 

Lugn och fin, alla får följa med.
 
Hot news. Planet åker när alla är på. Man behöver inte stressa ihjäl sig. Sen fnissade jag inombords när jag såg en kvinna framför mig. 70+ som hade målat egna ögonbryn. Fast högt upp i pannan så att hon såg konstant jätteförvånad ut. Folk är så konstiga.

 

40 spänn för en pappmugg med kaffe. Jo’rå.
 
Förresten, när slutade reguljärflyg med mat på planen? Var det efter Covid? Eftersom jag inte ätit frukost började magen kurra någonstans över södra Tyskland/norra Frankrike (?). Kaffe fick jag i alla fall. Köpa. En liten pappmugg för €3,50. Så Lufthansa kör numera med dyrare priser och sämre service. Tack för det.

Jag hade egentligen tänkt att åka igår kväll och sova på flygplatshotellet. Men om man bokar flyg dagen innan man får för sig att åka så var utbudet på rum inte det bästa. Det enda som fanns kostade på tok för mycket (tyckte jag), så jag ställde klockan orimligt tidigt och åkte ner till Landvetter mitt i natten.

Trafikmässigt najs dock, för motorvägen var nästan tom.