Det röda laget plockar pinn. Jag var i det gröna laget.

Midsommaraftonens firande började redan vid lunch och fortsatte sen till sena natten. Vi åt mat, tävlade mot varandra och festade till det. Idag har jag varit lite seg.

Läs andra bloggar om midsommar, midsommarafton, fest, lekar, tävla, mat, seg

Foto av Carles Tomás Martí

Så var det midsommar igen och det ska firas med glada vänner och lite festligheter. Själv ska jag klä ut mig till en liten groda och hoppa runt i ring. Ha en riktigt skön och glad helg!

Läs andra bloggar om Midsommar, fest, vänner, groda

Efter jobbet kommer jag hem och är tisdagsseg. Då är det helt enkelt enklast (och ganska smaskigt) att svulla i sig en stor kebab.

F-n. Det här håller ju på att bli någon slags matblogg helt plötsligt.

Dagens lunch på den vietnamesiska restaurangen. Buffé. Istället fär dagens sked får det bli dagens grej. En lampa med något slags landskap och Konfucius (?). Ganska konstigt.

Först bryner man till det lite. Sen häller man i olika saker och låter det stå och puttra en stund. Efter det har man gjort sig en sen eftermiddagslunch.

Det är ju så väldigt skönt att vara ledig. Speciellt när det är så otroligt trevligt väder. Det är också skönt att bli bjuden på lunch. Vilket jag blev hemma hos min bror idag. Sen åt vi glass också.

När man är så höjdrädd som jag är, så kan det ju se lite konstigt ut att jag ger mig ut på en höghöjdsbana. Men jag är av uppfattningen att man ska utmana sina rädslor. I alla fall försöka.

Men … jag vet inte om det egentligen är så smart att tänka så, för igår gjorde jag just det. Med skräcken darrandes i hela kroppen klättrade jag och mina vänner omkring bland trädtopparna uppe på Omberg. En första bana, fyra meter över marken, klarades av och modet växte en liten gnutta. Den andra banan var dock 12 (!) meter upp och hade man väl börjat fanns det liksom ingen återvändo. Så det var bara att ta sig igenom eländet. Halvvägs fastnade jag, blev paralyserad av min rädsla och under en kort stund gav jag upp och tänkte faktiskt dö däruppe. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

Men med lite hjälp så klarade jag till slut av hela banan och stod med båda fötterna på marken igen … och det är inte utan att jag f-n känner mig lite stolt över mig själv.

Och trots skräckkänslan i mig, så var det faktiskt kul. I alla fall efteråt.

Läs andra bloggar om Omberg, höghöjdsbana, äventyr, höjdskräck, höjdrädd, utmaning, rädsla, skräck, darra, träd, högt, trädtoppar, fastna, dö, dödsskräck, stolt