Man sätter sig på en scooter och åker västerut (och irrar runt)

Hej morgon. Jag ställde klockan, trots ledighet och semester. Sen djup suck när jag upptäckte att tidsskillnaden inte hittat in i klockan och telefonen. Så där stod jag en halvtimma innan ens frukosten var framdukad och såg fånig ut. Nåja. 30 minuter senare fick jag sätta mig. Antar att portugiserna inte riktigt har koll på vad bacon är i alla fall. Det var. Märkligt. Men annars hade hotellet en fin och bra frukostbuffé

En kort stunds efter-frukost-vila och sen gav jag mig uppför en oändlig kulle igen. Scooter-dag tänkte jag och klev in på en uthyrning som hyrde ut såna för en billig peng. Jag bad om den minsta och tänkte att det var som en moped. Det kanske det är där, men långt mer kraftigare än den svenska varianten. Sen drog jag iväg. Ut på tur. Väldigt försiktig i början, som förra gången. Jag vill ju inte köra omkull och typ dö.
 

Där Portugal tar slut och stora Atlanten tar vid
 
Jag körde västerut, längs kusten, passerade förra gångens turistställen och hamnade en stund senare i Cascais. En liten pärla några mil från Lissabon där Atlanten breder ut sig. En fin liten pittoresk stad som är väldigt turistisk. Men där strosade jag runt, satte mig på en uteservering och sörplade kaffe och svullade en Pastel de Nata, den lilla delikatessen. Jag strosade runt ännu mer och sen kände jag mig klar och åkte tillbaka till Lissabon. Där irrade jag runt bland gatorna uppe på Alfama en stund.

När jag parkerade scootern för ännu en strosa-runt-runda hörde jag en svensk röst när jag tog av mig hjälmen, först tänkte jag att jag såg märklig ut (förmodligen) men det var en tjej med sin kille som ”kolla, han ser precis ut som…” och sen såg jag hur hon liksom pekade på mig. Jag önskar att jag bara hade släppt scootern, sprungit ifatt och frågat: ”Vem, vem ser jag ut som”. Men det var redan försent och de hade redan försvunnit bland allt folk. Nyfiken blir jag ju.
 

Om man äter sen lunch/tidig middag är restaurangen tom.
 
Sen letade jag mig tillbaka till scooterian, lämnade tillbaka hojen och pallrade mig in i Bairro Alto för att hitta mat – hungrig som jag var – trots att klockan inte ens blivit sex. Det blev ett återbesök (för jag åt där även förra gången) på A Cultura do Hambúrguer. Svulligt, men gott.
 
Ännu en utsiktsbild, på väg tillbaka till hotellet
 
När solen försvann och ölen var uppdrucken drog jag mig tillbaka till hotellet. Mätt och trött efter ännu en lång dag. Klockan var bara strax efter åtta när jag la mig på sängen (nio svensk tid). Så jag är officiellt en trött gammal gubbe nu.