Igår pratade jag med en gammal klasskamrat. Vi satt och pratade och kom in på skoltiden. Han tyckte att jag hade blivit mobbad i skolan. Att det var för att jag inte var med i det sportiga gänget.

Själv har jag inget minne av att jag någonsin känt mig mobbad … och visst, jag umgicks inte med de sportande människorna … men jag hade andra vänner (och troligen fler än de flesta). Vi var ett gäng som hellre pratade om (jag vet inte, musiken? livet?) än att springa på en fotbollsplan och sparka på en boll. Jag var ju inte direkt intresserad av att sporta och det var något jag själv valde. Bilden av en tid för länge sedan är tydligen olika, men jag förstår faktiskt inte riktigt vad han menade.

Jag har en idé. Har jag tur kanske jag kan tjäna en liten slant. Men det är absolut inte något jag blir rik på. Jag behöver den där idén som gör att jag kan pensionera mig vid 40.

Som vanligt har jag inget vettigt att skriva om och sitter därför och bara skriver på måfå, sådär utan att riktigt tänka på vad jag skriver och om vad jag skriver. För jag skriver ju om ingenting, eller om skrivandet i sig och om att jag just nu inte tänker på vad jag skriver för då skulle jag börja tänka och då skulle hela det här inlägget inte vara vad det är och bli tråkigt … inte för att jag vet om det här är speciellt roligt, men jag skriver ju i alla fall någonting även om det verkar som om det jag skriver just nu kan vara det mest nonsenssvamlande jag någonsin skrivit.

Det måste ha varit strömavbrott i natt. Radion stod och blinkade tyst när jag vaknade av väckarklockan (som har batteribackup). Det kändes ovant att vakna utan radion. Tyst. Den brukar alltid starta en minut, eller två, innan klockan sätter igång.

Så igår blev jag med en liten Moleskine. Jag kunde inte låta bli. Papperet är fantastiskt skönt att skriva/rita på. Jag har nästan som en liten fetish för snygga skriv/ritböcker … och så pennor såklart.

create your personalized map of europe

Men det hade jag ju uppenbarligen inte.

Vill på tv-serie-manér sätta roligare rubriker på mina nonsensinlägg. På samma sätt varje gång. Som här ovan. Jag funderar på det ibland. Oftast för att det låter bra på engelska. På svenska blir det lite … torrt. Men jag gör det inte. Jag skriver ju på svenska och då blir det lite larvigt med engelska rubriker. Även om det ser snyggare ut med ett ”the” som inledning på en rubrik, istället för det ensamma ordet ”enhetlighet”. Jag undrar samtidigt varför jag tycker så. Varför tycker jag inte att det svenska språket duger som det är?