Detta eviga blåsande och stormande. Hmm. Det är i alla fall lite spännande när sjön stormar upp höga vågor över hamnpromenaden. För tillfället ligger det ett krispigt och i solskenet gnistrande täcke av is över allting och gräset är inkapslat strå för strå. Jag stod där en stund för att försöka knäppa några bilder på spektaklet, men det var verkligen inte skönt.

Sporadiska inlägg om ingenting och kanske lite för ofta den sista tiden. Ingenting är ju ändå vad min blogg handlar om, men att jag däremot inte är så frekvent som jag brukar kan möjligen få dig att tro att det istället handlar om en bloggsvacka. De dyker ju upp då och då. Men nej, inte det heller. Jag har bara andra och viktigare saker att tänka på för tillfället.

Efter lunchen gick jag på en minipromenad. Bort till och ett varv runt kyrkan. För att sträcka på benen och låta maten sjunka undan. Proppmätt var ordet. Frusen blev jag också.

Svårstartad måndagsmorgon övergick till en relativt pigg dag. Märkligt, med tanke på att det är måndag efter ledighet. Kroppen kanske helt enkelt inte förstår bättre. Nu är det i alla fall slut på helger och normaliteten är tillbaka. Det är ju skönt på ett sätt, även om lediga dagar är skönt på ett annat.

Igår plockades julen bort här hemma. Och med julen menar jag den där stjärnan som hängt i köksfönstret och de tre små tomtarna som stått under den.

Läs andra bloggar om måndag, svårstartad, måndagsmorgon, morgon, pigg, märkligt, ledig, helg, jul, nyår, normal, skönt

Det har kommit lagom mycket snö – vilket i och för sig är ett vitt begrepp (ha, ordvits!). Men mängden snö som nu ligger på marken är precis lagom och den mängd som jag tycker känns passande. Ett litet lager som gör att det ser trevligt ut men utan att det blir sådär jobbigt att ta sig fram. Men först var det söndagsfika och efter det blev det en lång promenad.

Det är en lördag som känns som väldigt mycket som en söndag.

Har det inte blåst ovanligt mycket i vinter? Varje dag och typ hela tiden? Idag inget undantag och det traditionella efter-fika-strosandet längs sjön var inte direkt någon angenäm upplevelse trots solskenet. Fina isformationer börjar dock så sakta byggas upp på grenar på stenar.

Jag vet inte riktigt om det var så smart att köra igång med Tycklingerundan i kall snålblåst, ruggigt gråväder och dunkelt skymningsljus. Halvvägs blev det väldigt mörkt och allt kändes lite som ett klassiskt skräckfilmsscenario. Musiken i lurarna räddade situationen, annars hade jag förväntat mig en galen yxmördare som hoppat fram bakom ett träd.