Om någon för några år sedan hade sagt åt mig att jag skulle vara uppe, iklädd träningskläder och ute och powerwalka/jogga kvart över sju en lördagmorgon hade jag skrattat den personen rått i ansiktet.
Men nu är jag plötsligt där. Klockan är bara halv tio och jag har redan tagit 7084 olika typer av steg. Jäklar vad jag känner mig hurtig.
Efter jobbet blev det en liten AW på Rojas. Det är fredag. En väldigt trevlig veckodag. Bilden är från gårdagens promenad. Idag blev det nämligen ingen.
Efter jobbet – som rullar på i ett rasande tempo – blev det den standardiserade rundan. Först i solsken och sen i gråmolnig blåst som jag trodde skulle bli regn (men som det som tur var inte blev så mycket med). Sen åt jag kvällsmat, duschade och sjönk ner i fåtöljen.
Så jag gick ut på piren och tänkte ta kort på den fina kvällen. Det har jag ju gjort förut, så istället försökte jag mig på att fortsätta med gårdagens tema och ta en bild på mig själv. Så jag satte kameran på staketet och snubblade ut på stenarna.
Det ser ut som jag tar det hela väldigt allvarligt, men jag var mest rädd för att trilla i det iskalla vattnet eller för att någon skulle se när jag stapplade omkring där bland stenarna
Jag fick ju till skärpan i alla fall.
Läs andra bloggar om selfie, självporträtt
Så jag tänkte ta ett självporträtt. Det gick inte så bra.
1. Jag ser väldigt glad ut. Fast tvärtom.
2. Fokus hamnade på exakt rätt ställe. Inte.
Tröttheten slog mig igår istället för den traditionella backlashen som brukar dyka upp idag. Allt kändes helt enkelt ganska bra, trots tisdag. När jag kom hem ställde jag mig på maskinen, för att jag inte kände för utomhusmotion.
Jag kom hem sent. Jobbet drog ut på tiden litegrann. Jag gick. Solen, den blå himlen och temperaturen gjorde att det nästan kändes som en sommarkväll. Det blev en kort runda och sen hem. Kvällsmat och en dusch. Jag satt och filosoferade med datorn i knät. Tänkte se filmen ”La grande bellezza” (som har fått bra kritik) men orkade inte eftersom den verkade tramsig (eller för att mitt ganska tråkiga måndagshumör inte passar). Så jag avslutade kvällen och gjorde mest ingenting.
Jag gillar’t.
Idag har det varit riktig filmfrossa och tre filmer hanns med. En var halvkackig, en var helt okej och en var bra på riktigt.
Det var Area 51 och det var en sån där handhållen-kamera-där-en-av-karaktärerna-filmar och där hälften av filmen knappt gick att se för att det var för mörkt, skakigt eller suddigt. Vi har sett det förut och det har gjorts mycket bättre och mer intressant. Den fick 4/10. Ett betyg kanske lite i överkant.
Sen var det var Project Almanac som var ännu en film om hur tidsresor visar sig ställa till med problem i nutiden (och även den med skakig handkamera, fast inte som den innan). Redan i inledningen kunde jag lista ut hela storyn och hur den slutade. Den fick 6/10 av mig och då var jag snäll.
Till sist var det sci-fi-drama/thrillern Ex Machina och den var däremot riktigt bra. Obehaglig och snygg. Den kommer förmodligen också att göra svenska Alicia Vikander till en storstjärna. Välförtjänt, för hon var strålande i rollen som AI:n Ava. Den fick 8/10 i betyg av mig.
Filmaffischer ”lånade” från respektive.
Kors i taket, en spännande musiknyhet som jag missat! Om några veckor, den 5:e juni, släpper de gamla electropionjärerna (som numera är ett enmansband) i Leftfield sitt nya album ”Alternative light source”. Det är 16 år sedan förra albumet ”Rythm and stealth” kom och första låten ”Universal Everything” från det kommande lovar gott och jag är pepp.
Läs andra bloggar om Leftfield, Alternative light source, Universal everything, Dagens låt, söndagslåten
Vi fikade och sen kom regnet och jag gick till affären och köpte lite grädde, för sen ska jag steka kotletter som ska ätas upp. Det är tvättstuga idag också, som det brukar vara ungefär varannan söndag.