Jag gick ut med soporna och det var stjärnklart. Jag något rödaktigt där uppe bland de lysande prickarna som kändes som … något jag inte brukar lägga märke till. Men jag lyckades inte fånga det och började frysa, däremot fångade jag Orionnebulosan (som man kan se med blotta ögat en bit nedanför ”bältet” i Orionstjärnbilden) i en något brusig bild.

Jag såg en fin måne på himlen. Alldeles nyss.
Den är i ökande och 22% är belyst.

Det var morgon och det var smått sagolikt i det östgötska landskapet idag. Tät dimma och solsken. Så fint att jag kände mig ”tvingad” att stanna och ta kort på en allé som såg trevlig ut.

Sen till kontoret och det var en konstigt rörig dag. Det känns som att det var mycket på en gång. Eller så är det bara i mitt huvud det är stökigt. Det var möten. Flera stycken och de flöt liksom in i varandra (ah, där är svaret på rörigheten). Sen var det ett formulär som jag försökte få styrsel på och det var inte helt smidigt. På eftermiddagen var kontoret helt tomt. I alla fall på mina kollegor som tydligen gick hem och jobbade istället.

Väl hemma efter dagen blir jag irriterad på och äcklad av en kärring i affären som står och hostar hårt i sin hand. Upprepade gånger. Sen står hon samtidigt och pillar och petar på saker i hyllorna med samma hand. Jag är på väg att säga åt henne, men hon ser inte riktigt frisk ut (då menar jag inte för att hon hostar), så jag låter bli och hoppas att hon inte pillat på det jag plockat ner i korgen.

Hon satt där på stenbänken och vilade. Det såg nästan ut som att hon sov. Men hon blundade bara. Vilade ögonen en stund, lät vinden fläkta i värmen och väntade på någonting. När jag gick förbi nästa gång var hon borta.

När jag gick på bron där nere i Porto i somras kom höjdskräcken krypande. Bron är fin och hög, men när man går där uppe är det som glipor i gångbanan som gör att man ser de 45 metrarna ner mot den hårda vattenytan.