Foto

Novemberväder och minnet av en kort stunds sommarruskigt regn

Idag är det dystert rusk här hemma i den lilla staden. I förmiddags, när jag var ute på återvinningsstationen med gammalt skräp som rensats ut var det som att stå i blöta kastvindar och göra sig av med saker. Så jag håller mig inne idag. Jag skrotar omkring, fixar och donar. Plockar undan saker. En slags städning kanske.

Vädret idag får mig att tänka på en kort sekund i somras när jag var ute på min lilla roadtrip mot norrland. Någonstans strax söder om Örnsköldsvik, på vägen mot Umeå åkte jag genom ett regnväder och plötsligt blev landskapet som magiskt och jag blev tvungen att stanna i rusket och knäppa en bild på det. Det var lite som ett sorgset sagolandskap. Den lilla sjön, regnet, diset, gråheten. Sen fortsatte jag igen.

På återbesök i förfallet och det går väldigt långsamt utför

På vägen hem från jobbet stannade jag återigen vid det där rucklet. Det har blivit som en liten serie. En studie i långsamt förfall. Skorstenen lutar mer och mer och varje dag när jag åker förbi kollar jag om den rasat. Men inte än. Den står fortfarande.

Sen kom jag hem till kvällsmat och lugn.

De gamla stolparna och höstkänslor

Det har regnat hela dagen och det lägger sig som en mental blöt filt över mig. Höstkänslor. Den grå väggen av regn utanför fönstret är inte så uppmuntrande – även om jag egentligen mest stirrar in i en skärm hela dagen. Det är känslan av att det pågår där utanför som gör det. Och korta stunder av dystert när jag blickar ut. Att vi idag dessutom bara var två personer på kontoret gjorde också att allt kändes väldigt … tomt.

Stolpar är tillbaka. Tagen i morse. Jag svängde av på en liten väg, stannade, klev ur och knäppte en snabb bild. Det kan vara den 40:e bilden i serien. Kanske. Jag kan också ha tappat räkningen någonstans, men jag tror det stämmer. Det kvittar vilket egentligen. Många har det blivit.

Ännu en sån där magisk solnedgång i världens vackraste Vadstena

En kvällspromenad längs sjön och ännu en magisk solnedgång är ett bra slut på en ganska tråkig dag. Lite svalt där nere vid sjön (kanske för att jag bara hade en tunn hoodie på mig), men ändå hyfsat behagligt. Det märks att kvällarna kommer tidigare och tidigare. Hösten känns väldigt nära nu.

Så flyger vi genom meteormolnet

Jag tänkte att jag – eftersom det är väldigt stjärnklart – kanske kunde fånga några små rymdpartiklar som faller in i atmosfären nu när jorden passerar genom stoftet från kometen Swift-Tuttle. Meteorregnet Perseiderna har sin topp just de här dagarna. Men eftersom jag ska upp och jobba i morgon så såg jag inte ett endaste stjärnfall med mina ögon. Men stjärnor i mängder fastnade i kameran och ett litet trillade förbi linsen och blev till ett streck.

Månen: 94,1% och tilltagande

Nästanfull måne och fin stjärnklar himmel. Ibland skulle jag vilja ha ett ännu fetare objektiv som tar ännu närmare bilder. Kanske skulle det räcka att köpa en telekonverter som boostar räckvidden. Det är i alla fall ett billigare alternativ. Hmm … det är en tanke för en annan dag.

Hej stjärnhimmel, finns du kanske där bakom ljuset någonstans?

Jag gav mig ut med min stora tunga kamera för att se om det gick att få syn på C/2020 F3 – den där kometen som flyger förbi jorden nu och som inte kommer tillbaka förrän om 6767 år.

Tji fick jag.

Eftersom jag tydligen var ute lite för tidigt (fast efter elva) så var sommarhimlen fortfarande alldeles för ljus åt det hållet jag ville se. Stjärnor och komet lyste alltså med sin frånvaro. Och eftersom det dessutom blåste svala och inte speciellt sköna vindar från sjön gav jag upp innan det riktiga mörkret kom.

Jag mötte en Emberiza citrinella

Gulsparv heter ”Yellow Hammer” på engelska. På latin är det Emberiza citrinella. Ifall du undrade. Jag mötte en förut när jag tog en naturpromenad efter arbetsveckans slut. För jag är tydligen en natur- och fågelperson nu.