Arkiv för januari 2017
Dagens lunch och tjockhetsfaktorn
Lunch på ett av thai-ställena nära jobbet. Som vanligt serveras det alldeles för mycket mat och jag spricker nästan. Efteråt kommer servitrisen och ger mig friterad banan med grädde och glass. Hon gillar tydligen att jag äter där då och då, för det är bara jag som får dessert. Borden bredvid fick ingenting.
Kilona som jag tappat sen julledigheten kommer nu alltså flygande tillbaka.
Idag firas tydligen också det kinesiska nyåret och vi går in i tuppens år – fick jag veta av servitrisen.
Läs andra bloggar om Dagens lunch, friterad banan, tjockis
Människor jag ser #4
Efter lunchen, på vägen tillbaka till kontoret möter jag två damer som går arm i arm. Jag har tänkt på det där med ”arm i arm”. Det är inte speciellt bekvämt egentligen. Men det kanske snarare är en närhetsgrej än ett stöd. Själv känner jag alltid att jag får luta när folk vill gå arm i arm.
Se alla inlägg i serien ”Människor jag ser”. Läs andra bloggar om foto, bild, gatufoto, lunch, tanter, närhet
Det där att inte sova
Jag känner mig som ett vrak idag. Sömnen ville inte svepa med mig i natt heller. Dessutom gör det grå vädret att det känns nästan dubbelt upp.
Läs andra bloggar om sömn, sova, sömnproblem, trött
Vita tulpaner mot ljus bakgrund
Eftersom jag var upptagen med att fundera mycket och försöka skriva saker hela dagen (märkligt att jag skriver så mycket hela tiden trots att jag inte är någon vidare skribent) så glömde jag bort att tiden gick och helt plötsligt så stod jag där vid en mack och tankade bilen och var på väg hem igen efter en hel dags jobb.
Tulpanerna är döda nu.
Läs andra bloggar om tulpaner, skriva, skribent, bensinmack, tanka, jobba
Vätterns vida vatten och
en klarblå himmel
Det blev en sån där konstig natt igen. Med för lite sömn. Typ hälften av vad jag borde haft. Hade det inte varit för att jag nu är så vansinnesseg i huvudet hade jag … äh, vet inte.
Bild från i lördags.
Läs andra bloggar om bild, foto, Vättern, Vatten, sjö, sömn, sova, sömnbrist
”Uncle Lee, are you
fundamentally unsound?”
Casey Affleck spelar än en gång en sån där trubbig person som utåt sett håller masken med tystnad men inom sig har det det stora mörkret – och här är det f-n mörker så att det räcker och blir över. Det här är en riktigt tung historia och det finns egentligen inte mycket till ljus någonstans. Sorg är otroligt svårt att hantera och här känns det långt in i magen och det gör ont att se.
Manchester by the Sea är den fjärde bra filmen jag sett på bara en vecka. Affleck gör den där typen bra. Här i sorgen efter att förlorat sina barn när han måste ta hand om sin brorson efter att hans bror plötsligt dött.
Skriven och regisserad av: Kenneth Lonergan. I rollerna: Casey Affleck och Lucas Hedges.
Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).
Bild från filmen. Läs andra bloggar om Manchester by the Sea, Casey Affleck, Film, Kenneth Lonergan, Lucas Hedges
Obehag och oro inför vad som kommer
Trump som president skrämmer mig. Men en sak är i alla fall säker – han är konsekvent i att ingenting han säger kan tas som sanning. Allt han säger och gör är ett konstant flöde av lögner som trillar ur honom. Även i de minsta sakerna.
Som igår när han höll tal på CIA och pratade om hur hur mycket publik det var vid installationen för att i nästa sekund attackera media för att de är oärliga när de har rapporterat om att det inte alls var så mycket folk (i jämförelse med andra installationer). På ett sätt blir det därför nästan komiskt när han skryter om hur mycket folk det var, trots att motsatsen bevisats.
”I have a running war with the media. They are among the most dishonest human beings on Earth.”
Donald Trump
Problemet är att det där komiska sätter sig som en klump i halsen eftersom den där fullblodsdåren nu faktiskt sitter där som president.
Det här kriget som Trump har mot media (och alla andra han ogillar) är obehagligt även på en annan nivå – propagandasyftet. Vi har sett det tidigare och på andra platser. Någonstans i bakhuvudet ekar det där gamla uttrycket ”om man upprepar en lögn tillräckligt ofta blir den en sanning”. Med tyngden i sin roll som president, blir kriget mot media därför ganska oroväckande.
Jag känner ett stort obehag och oro inför vad som kommer ut av hans presidentskap.
BILD: Det officiella porträttet. Läs andra bloggar om USA, president, Trump, Media
Människor jag ser #3
Framför mig gick mannen som tidigare satt bredvid oss på fiket. Där och då såg vi honom och hur han uppenbarligen hade det ganska svårt med rörligheten. Så vid vårt bord pratade vi om åldrande och hur viktigt det idag känns att få vara någorlunda pigg i kropp och huvud när vi själv blir gamla och skröpliga i framtiden.
På gatan stapplade han sig fram med små, ostadiga steg. Långsamt som för att inte falla. Så jag gick ifatt och knäppte ett kort.
Se alla inlägg i serien ”Människor jag ser”. Läs andra bloggar om foto, bild, gubbe, gammal, åldrande
En lördag och en ovanligt stilla sjö
Det var fika på GK och det var stros i solskenet. För ovanlighetens skull alldeles vindstilla och lugnt när vi gick nere vid sjön. Efter att vi gått där så gick jag ett varv till – bara för att det var skönt och jag behöver dagsljus. Och så tog jag kort på en gräsand i vattnet också.
Läs andra bloggar om fika, promenad, Vättern, sjö, Vadstena, Gräsand, vatten, foto, bild
Bra start på filmåret (mitt alltså)
Mitt filmår har börjat ganska bra. Den här veckan har jag sett tre filmer som alla varit riktigt bra. Det känns nästan som att det redan väger upp det ganska klena filmåret som var 2016 (hoppas jag inte jinxar nu). Nu utgår jag också från när jag ser en film, inte när den de facto släpps (eftersom till exempel de här tre alla släpptes förra året).
Tidigare i veckan började det med Moonlight – ett episoddrama om att växa upp och hitta sig själv. Sen blev det sci-fi-drama när rymdvarelser landade på jorden och gav människan insikter i Arrival. Även idag blev det ett drama och en fin liten tårdrypare om sorg och förlust i A Monster Calls.
Alla tre får: ★★★★★★★★★★ (8/10) i betyg.
De andra filmerna (eller serierna) som jag hittills sett i år har inte nått upp till samma nivå och varit riktigt lika bra.
Filmaffischer från nätet. Läs andra bloggar om film, 2016, filmåret, 2017, Moonlight, Arrival, A monster Calls