Vi satt där på fiket som vi brukar. Babblandes om ditt, datt, allt och inget speciellt. Sen gick vi en stros ut på piren. Längst ut isigt och halt. Friskt (eller småkallt och ruggigt) och några små hostattacker. Andades jag bara långsamt så gick det bra. Idag känns det *peppar, peppar* lite som att förkylningen äntligen har börjat lätta litegrann. Jag hoppas på det i alla fall.

Idag är det tvättstugesöndag.

Andra om fika, förkyld, hostattack, tvättstuga, foto, bild, iphone x

Jag vaknade tidigt (nåja, men jag gick upp redan vid halv nio). Så jag åt lite frukost, kollade av nyhetsflödet och blev återigen upprörd av människans fullständiga idioti (allt är som vanligt alltså). Efter det gick jag och la mig igen. Bara för att det är så j**la skönt att sova ut ordentligt. Strax innan tolv, klev jag upp igen, duschade av mig och gjorde mig i ordning.

Skön lördagsmorgon helt enkelt.

Jösses så svårt det var att vakna i morse. Så pass att jag snoozade (och det brukar jag aldrig göra för det gör mig bara till en zombie). Men … hur som helst … äntligen fredag! Första arbetsveckan efter julledigheten (och den där förbannade andra förkylningen som fortfarande hostar sönder mig) gick väldigt fort.

Som vanligt är upplevelsen av tid (i efterhand) när man jobbar att den går fortare än vanlig tid. Detsamma gäller ju i och för sig även för helgtid och ledig tid. För att inte tala om tiden när man sover.

Jag längtar till sommar och solsken.

Ännu en dag på jobbet och mina kollegor börjar nog tröttna på mitt snörvlande och de små hostattackerna som avlöser varandra. Men de får gilla läget. Som jag antar jag. Jag mår ju ändå typ bra och jag trodde i min enfald i morse att hostan lagt sig litegrann, men sen gick jag ut, skrapade rutorna på bilen och andades isig luft och blev sen sittande i bilen i en fem minuter lång hostattack.

Life is good.

Här är en bild från hamnpiren i somras.

Det verkar för f-n som att det aldrig slut. Förkylningsjäveln. Allt det här snoret som näsan producerar och den här jävla hostan som hostar sönder mig kan dra åt helvete. Hostattackerna har avbrutit varandra mest hela dagen och näsan är helt öm av att behöva snytas stup i kvarten. Jag vaknade till och med i natt av att jag var tvungen att göra det. Hur irriterande är inte det!

För f-n, nog nu!

Tillbaka till vardagen igen efter ledighet och den andra förkylningen (influensa?). Det var segt att vakna och segt att åka till jobbet. Och sen. Hur vek är jag egentligen!? Efter att först legat tokdäckad innan jul, varit lat över jul och nyår och sen sjuk efter det, så verkar min ork och mina muskler fullständigt förtvinat. Det kändes som ett mindre träningspass att gå upp för trapportna på jobbet.

Sen var det allt ganska segt den första timman innan kaffet kickade in, men efter det rullade dagen på nästan som vanligt.

Vad skönt det vore om snoret slutade snora och de där hostackerna som dyker upp då och då bara kunde ge med sig och försvinna. Men jo, jag mår bättre även om jag är seg som sirap.

Så jag gick ut i det strålande solskenet. Det blev en kort promenad. Kall frisk luft var tydligen inte så bra för mina luftvägar. Jag kände redan ute att det var … svårt. När jag kom in igen dök hostattackerna upp och hostade mig nästan så att jag spydde.

Friskt (ganska kallt och lite blåsigt) och fint väder idag (strålande solsken), så jag tog en kort promenad för att få lite luft och för att röra mina stela leder efter tre dagar av stillaliggande. Det blev även en liten fikapaus med Stenis innan jag gick hem igen och somnade i soffan.