Det egentliga syftet med roadtrippen är att besöka Louisiana. Man skulle nästan kunna kalla det en ny sommartradition. För att strosa runt därinne och kolla på sommarens utställningar är avkopplande, spännande och intressant. Extra skönt eftersom lokalerna är svala jämfört med hur väldigt varmt det är utanför. Sommarens utställning är tyska Gabrielle Münter, amerikanske Ed Ruscha och ”Mænd og maskulinitet” och ”Krig og konflikt”.
 

Yayoi Kusamas ”Gleaming lights of the souls” är en spännande upplevelse. Man får gå in i ett rum fyllt med små ljuskällor och där alla ytor är reflekterande. Det är som att befinna sig i ett oändligt universum där man nästan tappar bort sig själv.
 

”Sisters in the sky” av Simone Aaberg Kærn visar 45 målningar med text och ljud av kvinnliga piloter från andra världskriget.
 

Tiffany Chungs ”Finding one’s shadow in ruins and rubble”
 

Blandade verk i en av de stora salarna.
 

Konst ska väcka känslor och väcktes gjorde de under besöket. Utställningen med Gabriele Münter var direkt provocerande – på ett inte så bra sätt. Jag tycker inte om hennes grejer alls och blev nästan arg när jag såg tavlorna. Det är banalt, enfaldigt och inte bra alls. I programförklaringen står det ”Selvstændig, søgende, farverig, frigjort”. Men jag förstår inte vad de menar. Jag ser ingenting i hennes målningar. Jag förstår dem inte. Det är irriterande tramsigt och de känns helt döda. Istället kommer jag att tänka på hon som inte kunde sjunga – Florence Foster Jenkins.

Jag kan inte Ed Ruscha, men det här var å andra sidan både kul och intressant. Jag förstår det grafiska uttrycket, det rena, stilistiska och till viss del linjära. Kanske för att hans verk – i den här utställningen – också kan påminna mig om mitt eget arbete som designer. Warholskt hörde jag några amerikanska besökare bredvid mig. Men det stämmer inte alls, de är väldigt olika. Den gemensamma nämnaren är dock att de var samtida och båda verkade i vad som benämndes som popkonst.

Den tredje samlingen var en blandning av konstnärer och verk som samlades under ”Mænd og maskulinitet” och ”Krig og konflikt”. Det betyder också blandade upplevelser. Vissa var bra och andra kanske inte så spännande.

Utöver det så finns det ju hur mycket som helst som är värt att se. För nästan oavsett vad det är för utställning, så är Louisiana alltid värt ett besök.

 

Dan Flavins ljusinstallation lyste upp sitt hörn.
 

Affischerna för sommarens utställningar.

Syftet – eller mitt enda planerade mål var egentligen Louisiana och jag var lite tidig. Muséet öppnar inte förrän elva på dagarna så jag fick slå ihjäl en halvtimme. Temperaturen var redan 32° C och dumt nog traskade jag ner för alla trappor till vattnet – där det var skönt. Men när jag stånkade mig upp igen blev jag sjöblöt av svett.

Kul ändå att den där oansenliga lilla entrén döljer ett stort museum. Utifrån fattar man inte alls hur stort det är därinne.

Jag klev upp, åt en okej, men ganska tråkig hotellfrukost. Sen körde jag bilen på färjan och åkte över till Danmark. Sådär som man gör.

Plötsligt satt jag där och bokade kommande natt på hotell. Sen packade jag min väska, satte mig i bilen och drog söderut. Sådär som man gör. Första stoppet Helsingborg. Tre och en halv timma i en väldigt sval och skön bil gjorde att de 32° C knockade mig när jag parkerat.

Så jag checkade in på mitt hotell och eftersom jag inte ätit någon lunch och det redan blivit kväll satte jag mig på en uteservering, åt en bit mat och drack en öl. Sen svettades jag upp för trapporna till toppen av den där utkiksplatsen, fick lite panik av höjden, knäppte en bild och gick med darrande ben ner igen. Sen var det helt plötsligt kväll och jag var trött, så jag gick till hotellet, in på rummet och somnade sött.