Vädrets påverkan fortsätter att slå mig på truten. Idag seg som sirap och på ett halvtråkigt humör när gråheten och regnet regnade över mig. Först på morgonen på väg till jobbet. Sen på lunchen när det var dags att gå iväg och äta. På hemvägen samma sak. Smått och irriterande duggregn och blåst.

Jag gillar’t inte.

En söndag precis som söndagar brukar och det var skönt ute i solskenet. Sen fylldes magen med mat och det blev både matkoma och lättja. Som det ska vara alltså. Bloggens jubileum firades med en liten påse godis som försvann i ett glufs.

Jag har haft en skön sovmorgon, ätit frukost och varit på GK och fikat med Titti och Patrik. När kaffet var uppdrucket så strosade vi en sväng och tog det traditionella lilla varvet längs vattnet.

Idag har jag också lånat ut min röst till ”Voices in the treetops” – konstprojektet med utgångspunkten att människor i alla tider lämnat spår efter sig. På den lokala anslagstavlan mellan Systemet och gågatan hänger det en fågelholksbrevlåda där folk anonymt kan lämna sina berättelser. Så jag läste två av dem i en mikrofon och förmedlade dem uppe i trädtopparna.

En dag med möten. Det känns som att den bara försvann. Jag fick inte mycket gjort. Typ. Sen när jag kommer hem på kvällen är jag så väldigt fredagstrött. Det slutar med att jag sjunker djupt ner i fåtöljen, lyfter upp fötterna på fotpallen och halvslumrar bort kvällen.

Lusten. Att skriva här. Att göra saker. Det går i vågor. Höstmörkret gör mig dämpad. Väder och mörker kryper innanför skinnet på mig och gör att allting känns lite tungt. Till och med fotograferandet har halkat på sidan. Trots att jag nästan alltid har kameran med mig.

Idag hade jag för övrigt en sån där dag när jag inte fick fart på hjärnan alls. Mer än vanligt alltså.

Man har förmodligen drömt någonting som kanske inte varit så trevligt och bra och man vaknar på ett uselt humör. För känslan sitter kvar och man är som arg fast utan att riktigt förstå varför.

Så blev det plötsligt måndag igen. Som vanligt. Återigen känslan av det är måndag och fredag, måndag och fredag. Dagarna där emellan försvinner som i ett suddigt brus. Morgonen var svårstartad och jobbet rullade på som det brukar.

Twitter är en aldrig sinande källa av irritationsmoment. Jag måste sluta läsa om Trump och hans idiotiska dumheter. Jag blir bara arg och upprörd. Man slutar aldrig att förvånas och förfäras.

När jag skriver det här är klockan snart halv åtta på kvällen och det är kolsvart ute. De grå och tunga molnen hjälper förmodligen också till, men vad hände med ljuset? När försvann det?

Jag saknar det.