Ännu en dag och in till jobbet med morgonsolen i ögonen. Det är jobbigt och trevligt på samma gång. Än så länge är den så låg att den ligger i den där glipan mellan horisonten och solskyddet, så det är lite svårt att värja sig.

Mindre trevligt blev det av min egen jävla klantighet (eftersom jag bara har mig själv att skylla). På förmiddagen åkte jag bort till ett bageri för att hämta semlor till kontoret. Jag stod i en parkerings­ficka längs vägen. Framför mig kommer en man som skulle lasta in semlor i sin bagagelucka, så jag börjar backa lite lätt för att ge honom utrymme. I samma stund har en bil precis kört in bakom mig (vilket jag helt missat eftersom fokuset låg på mannen framför). Så där och då råkade jag ”bumpa in” i bilen bakom.

Suck och f-n också. Jag som inte ens tycker att semlor är speciellt gott.

På min bil blev det bara ett litet märke på stötfångaren. Bilen jag bumpade in i fick däremot en sprucken nummerplåtshållare och en tillknögglad nummerplåt (det var i alla fall vad jag kunde se och tog kort på). Vi bytte uppgifter och så var det bara att åka tillbaka till kontoret och fylla i en anmälan till försäkrings­bolaget. Suck igen.

För övrigt skedde det här exakt på dagen sex år efter att jag blev påkörd av den där sopbilen.

Men förutom den incidenten så flöt dagen på ganska okej. När jag kom hem tog jag en omvägs­promenad för att gå och handla. Det nöp rejält i kinderna. Mer än termometerns -6° C.

Min däcktrycksvarnare sa åt mig att jag behövde fylla på lite luft i däcken. Som man kan behöva när trycket minskar av kylan. Så jag svängde in på en mack och tänkte göra det. Trodde jag. På första macken gick det inte alls. Munstycket var knas. På mack två gick det inte heller och istället blev det mindre luft i däcket. När jag bad personalen om hjälp följde de med ut och försökte hjälpa mig, men istället blev det ett ”Oj då, men det fungerade förut idag”.

Jaha, men det hjälper ju inte mig, tänkte jag och där började tålamodet tryta, så jag åkte jag bort till bil­försäljar­stället som har mitt märke och bad dem om hjälp och vips, så löste de det åt mig. Det var ju bra och då kunde jag åka hem.

Det gick långsamt. Radion varnade för halka på min väg och vid E4:ans avfart mot Mantorp blinkade det fullt med blåljus efter att flera bilar åkt av (helt stopp i norrgående). Själv svängde jag av mot min lilla stad och puttrade försiktigt hem.

Det var en dag. Som vanligt. Jag jobbade och sen åkte jag hem. I brevlådan hade böterna efter min lilla (och extremt onödiga) fortkörning trillat ner i brevlådan. 1500 spänn för de fjuttiga 6 km/h jag råkade gasa för fort. Jag skulle nästan vilja påstå att det är fånigt att få böter för så lite. Och onödigt.

Nu är boten betald i alla fall.

Det var en dag. En fullspäckad. Från tidig morgon tills jag åkte hem. Då blev det svordomar bakom ratten igen när min ”roadrage” vaknade till liv. På 80-sträcka. Längst fram rullade en traktor som körde i 30 km/h. Traktorn är ett icke-problem, eftersom det är enkelt och går snabbt att köra om. Problemet är bilen bakom traktorn. Idag en stor Mercedes-suv som körs av en uppenbart livrädd kvinna i 70-årsåldern.

Trots upprepade tillfällen med både lång fri sikt och utan möten (alltså flera möjligheter att köra om den där traktorn på ett enkelt och säkert sätt), så ligger kvinnan kvar bakom och blockerar både bussen som ligger bakom henne och karavanen av 20 bilar bakom som också väntar på att kunna få köra om. Suck. Hon borde förmodligen inte ens sitta bakom en ratt.

Efter kvällsmat och det där vanliga hemmafixet (som görs när man kommer hem) så gick jag ut på en kort promenad. Med betoning på kort eftersom regnet blötte ner mig. Fel kläder för vädret eftersom jag inte förväntade mig något regn. När jag vände hem borta vid hamnkontoret blev hela världen alldeles jätteorange.

 

Hela världen blev galet orange en liten stund.

Det var en ganska vanlig måndag, med allt vad det innebär med morgon, jobb, möte, lunch och mer jobb. Sen när klockan slog fyra drog jag iväg till en grannstad och bytte ut min bil till en annan. En nyare och finare som jag köpte i torsdags. Blank och modern. Allt är lite ovant, men ändå ganska samma (eftersom det är en nyare modell av samma som jag hade).

Så när jag kom hem satt jag och tryckte på knappar och ställde in saker … tror jag. Sen tog jag en provtur runt en sväng. Bara för att.

Sa jag att den var blank och fin?

Jag hade glömt bort det där vägarbetet i morse när jag skulle till jobbet. Så när jag svängde av på den östra delen av landsvägen tog det tvärstopp och det blev en lång stunds väntan på lotsen som skulle ta oss förbi. Sen när jag väl passerat och äntligen fått upp farten igen, efter bara någon kilometer eller två, blev det stopp igen och ett nytt vägarbete med samma sak en gång till. Dubbelsuck och morr. Lång väntan igen och en lots förbi. Nåja, jag kom fram till kontoret till slut, även om det var över 20 minuter senare än vanligt.

När jag efter arbetsdagen (som var ganska mycket som vanligt) åkte hemåt, tog jag omvägen. Lite längre, men man slipper i alla fall stå still i förton evigheter.

Morgontrafiken och den lilla road-ragen gav sig till känna. Först var det en karavan av bilar som satt fast bakom ännu en av alla dessa sniglar. Det gick i 70 km/h på 80-sträckan, men personen kände sig ändå tvungen att bromsa ner till under 60 när fart­kamerorna passerades. När jag till slut lyckades köra om blev det istället helstopp eftersom det var asfalteringsarbete. Där blev jag stående i många och långsamma minutrar innan lotsen kom och körde oss förbi. Seg start på dagen alltså.

Men sen flöt dagen på. På kontoret jobbades det med det som det jobbades med. Sallad till lunch och eftermiddagen fortsatte med möte. Det var ändå lite av en lugn dag eftersom några av kollegorna antingen jobbade hemma eller redan försvunnit iväg på påskledighet.

Sen på vägen hem. Jag hade inte riktigt morgonens vägarbete i huvudet utan svängde av som vanligt. Sen kom jag på det och tänkte ”ah f-n, det kanske är lugnt”. Men tji fick jag, för minuten senare tog det stopp. Helstopp.

Efter att ha stått i en lång och väldigt stillastående kö i 15 minuter och väntat på att det skulle röra på sig vände jag bilen, körde tillbaka och ut på motorvägen och åkte den gamla Väderstadvägen hem.

Men nu, nu är det lång långledig helg och det är ju väldigt trevligt.

På vägen hem från kontoret stannade jag och tankade. Sådär som man gör. Så jag körde intill pumpen, klev ut ur bilen och sneglade på bilden bredvid. I passagerarsätet och baksätet mot mig satt två äldre personer och tokstirrade på mig på ett … udda sätt. Jäkla märkliga typer, tänkte jag och stirrade tillbaka … och insåg när jag såg hur deras blick skiftade att de inte alls tittade på mig utan på tanksnurran på deras pump.

Sen fortsatte jag hemåt till kväll.