Idag är det tydligen tjugotvå år sedan som jag började att pendla fram och tillbaka till Linköping för att jobba. Det är f-n helt sjukt. Innan dess hade jag sporadiskt åkt in då och då eftersom det fanns ett kontor där, men då i juni 2004 flyttade hela reklambyrån (som jag jobbade på då) in för att komma närmare kunderna.

Det sjuka är att om man snittar 220 arbetsdagar/år (minus de tre år jag jobbade på ett annat företag här hemma i stan), blir det i runda slängar … räknar ihop 4180 dagar á tio mil per dag … totalt ungefär 41.800 mil. Det motsvarar ungefär 10,4 varv runt jorden.

Holy cow!

Själva kostnaden för åkandet och tiden det tagit låter jag däremot bli att fundera på.

Idag var det nästan bara vår app det jobbades med. App lapp sa att du slapp. Det var nya funktioner, små tweaks och justeringar, diskussioner om hur vi ska visa relevant info på ett bra sätt och sen allt annat däremellan. Jag åt en ”3. Kycklingfilé i röd curry och kokosmjölk” till lunch och efter det var det ett möte om att peka om sidor till andra sidor … plus en massa annat skröfs. Det var alltså en ganska vanlig dag … och sol var det också och det gör mig glad.

På vägen hem fick jag däremot hjärtat i halsgropen.

Jag åker på en av gatorna på väg ut ur stan. Det går långsammare än långsamt tills det helt plötsligt säger tjong i sidan på bilen. Först blir jag helt rädd och undrar vad f-n det var. Sen till vänster om mig ser jag en tonårsgrabb på en elspark och med telefon i handen precis brakat in i sidan på min bil. Jag vevar ner rutan och ropar ”Är du okej!?” samtidigt som jag kopplar ur bältet och börjar öppna dörren. Istället hoppar han snabbt åt sidan och åker iväg på sin scooter.

Så jag stänger dörren och svänger in på sido­gatan bredvid och tänker att han kanske också gjort det. Men en bra bit bort ser jag honom fara iväg i världens fart. Jag följer inte efter. Vid en bussficka längre fram stannar jag och kollar sidan på bilen. Där syntes ingenting och jag tänker att eftersom han drog iväg sådär snabbt så var han väl okej.

När jag kom hem åt jag lite kvällsmat, sen tog jag kameran och cyklade ut en kort tur mot naturen. Det var friskt. Sen cyklade jag hem igen.

Hej tisdag, du kom och gick som med racerfart. Något man inte kan säga när jag drog iväg till jobbet och asfaltsarbetet gjorde att det tog 35 minuter extra att komma till kontoret. Men sen gick jobbet väldigt mycket som vanligt. På vägen hem tog jag omvägen via Väderstad, för att slippa stå och vänta på den långsamma lotsen.

När jag kom hem gick jag en lång omväg till affären där jag köpte knäckebröd och mjölk. Sen gick jag hem till kvällsmat och kväll.

Ännu en dag och in till jobbet med morgonsolen i ögonen. Det är jobbigt och trevligt på samma gång. Än så länge är den så låg att den ligger i den där glipan mellan horisonten och solskyddet, så det är lite svårt att värja sig.

Mindre trevligt blev det av min egen jävla klantighet (eftersom jag bara har mig själv att skylla). På förmiddagen åkte jag bort till ett bageri för att hämta semlor till kontoret. Jag stod i en parkerings­ficka längs vägen. Framför mig kommer en man som skulle lasta in semlor i sin bagagelucka, så jag börjar backa lite lätt för att ge honom utrymme. I samma stund har en bil precis kört in bakom mig (vilket jag helt missat eftersom fokuset låg på mannen framför). Så där och då råkade jag ”bumpa in” i bilen bakom.

Suck och f-n också. Jag som inte ens tycker att semlor är speciellt gott.

På min bil blev det bara ett litet märke på stötfångaren. Bilen jag bumpade in i fick däremot en sprucken nummerplåtshållare och en tillknögglad nummerplåt (det var i alla fall vad jag kunde se och tog kort på). Vi bytte uppgifter och så var det bara att åka tillbaka till kontoret och fylla i en anmälan till försäkrings­bolaget. Suck igen.

För övrigt skedde det här exakt på dagen sex år efter att jag blev påkörd av den där sopbilen.

Men förutom den incidenten så flöt dagen på ganska okej. När jag kom hem tog jag en omvägs­promenad för att gå och handla. Det nöp rejält i kinderna. Mer än termometerns -6° C.

Min däcktrycksvarnare sa åt mig att jag behövde fylla på lite luft i däcken. Som man kan behöva när trycket minskar av kylan. Så jag svängde in på en mack och tänkte göra det. Trodde jag. På första macken gick det inte alls. Munstycket var knas. På mack två gick det inte heller och istället blev det mindre luft i däcket. När jag bad personalen om hjälp följde de med ut och försökte hjälpa mig, men istället blev det ett ”Oj då, men det fungerade förut idag”.

Jaha, men det hjälper ju inte mig, tänkte jag och där började tålamodet tryta, så jag åkte jag bort till bil­försäljar­stället som har mitt märke och bad dem om hjälp och vips, så löste de det åt mig. Det var ju bra och då kunde jag åka hem.

Det gick långsamt. Radion varnade för halka på min väg och vid E4:ans avfart mot Mantorp blinkade det fullt med blåljus efter att flera bilar åkt av (helt stopp i norrgående). Själv svängde jag av mot min lilla stad och puttrade försiktigt hem.

Det var en dag. Som vanligt. Jag jobbade och sen åkte jag hem. I brevlådan hade böterna efter min lilla (och extremt onödiga) fortkörning trillat ner i brevlådan. 1500 spänn för de fjuttiga 6 km/h jag råkade gasa för fort. Jag skulle nästan vilja påstå att det är fånigt att få böter för så lite. Och onödigt.

Nu är boten betald i alla fall.

Det var en dag. En fullspäckad. Från tidig morgon tills jag åkte hem. Då blev det svordomar bakom ratten igen när min ”roadrage” vaknade till liv. På 80-sträcka. Längst fram rullade en traktor som körde i 30 km/h. Traktorn är ett icke-problem, eftersom det är enkelt och går snabbt att köra om. Problemet är bilen bakom traktorn. Idag en stor Mercedes-suv som körs av en uppenbart livrädd kvinna i 70-årsåldern.

Trots upprepade tillfällen med både lång fri sikt och utan möten (alltså flera möjligheter att köra om den där traktorn på ett enkelt och säkert sätt), så ligger kvinnan kvar bakom och blockerar både bussen som ligger bakom henne och karavanen av 20 bilar bakom som också väntar på att kunna få köra om. Suck. Hon borde förmodligen inte ens sitta bakom en ratt.

Efter kvällsmat och det där vanliga hemmafixet (som görs när man kommer hem) så gick jag ut på en kort promenad. Med betoning på kort eftersom regnet blötte ner mig. Fel kläder för vädret eftersom jag inte förväntade mig något regn. När jag vände hem borta vid hamnkontoret blev hela världen alldeles jätteorange.

 

Hela världen blev galet orange en liten stund.

Det var en ganska vanlig måndag, med allt vad det innebär med morgon, jobb, möte, lunch och mer jobb. Sen när klockan slog fyra drog jag iväg till en grannstad och bytte ut min bil till en annan. En nyare och finare som jag köpte i torsdags. Blank och modern. Allt är lite ovant, men ändå ganska samma (eftersom det är en nyare modell av samma som jag hade).

Så när jag kom hem satt jag och tryckte på knappar och ställde in saker … tror jag. Sen tog jag en provtur runt en sväng. Bara för att.

Sa jag att den var blank och fin?

Jag hade glömt bort det där vägarbetet i morse när jag skulle till jobbet. Så när jag svängde av på den östra delen av landsvägen tog det tvärstopp och det blev en lång stunds väntan på lotsen som skulle ta oss förbi. Sen när jag väl passerat och äntligen fått upp farten igen, efter bara någon kilometer eller två, blev det stopp igen och ett nytt vägarbete med samma sak en gång till. Dubbelsuck och morr. Lång väntan igen och en lots förbi. Nåja, jag kom fram till kontoret till slut, även om det var över 20 minuter senare än vanligt.

När jag efter arbetsdagen (som var ganska mycket som vanligt) åkte hemåt, tog jag omvägen. Lite längre, men man slipper i alla fall stå still i förton evigheter.