Julafton kom och gick. Det var ett groteskt frosseri i julmat som slutade med att jag satt nästan lätt illamående. Det var juligt häng med familjen hela dagen och det öppnades klappar som vi gav till varandra. Jag fick till exempel både det ena och det andra … och dessutom eftersläntrande födelsedagspresenter. Massor med trevliga paket att öppna alltså (man blir aldrig för gammal för att tycka det är roligt att få och öppna paket).

Sen svullades det lite till och där någonstans efter åtta-halv nio blev jag lite trött och pallrade mig hemåt. I morgon gör vi om det igen, men idag ska jag inte göra ett endaste dugg

Julaftonsmorgon. Jag traditionar med sovmorgon (duh) och går upp och ”julmyser”. Det äts en liten frukost innan det är dags att göra mig i ordning och gå iväg till föräldrahemmet för dagens julfirande. Ett par timmar tills dess. Jag gäspar och vaknar med uttjatade jullåtar från min egna jullista där mitt största hatobjekt (Triad – Tänd ett ljus) definitivt inte finns med.

God jul!

Det är kvällen före dopparedagen och jag tog en liten kvällsstros för att sträcka på benen efter en eftermiddag av lathet. Storgatan låg tom och öde och det var alldeles … tyst. Alldeles underbart tyst.

Inga bilar som brummade, inga uttjatade jullåtar som skränade utanför butikerna, inga ljud som lät. En alldeles underbar, lugn och skön tystnad. Det kändes mysigt på något sätt. Mysigt och rogivande. För det är så sällan man får höra tystnaden.

Jag sovmorgnade. Älskar ledigheten och att ligga och dröna onödigt länge i sängen. Sen gick jag upp och allt det där och dagen kickade igång. Jag tvättade bilen som behövde det. Sen sträckte jag på benen och tog en promenad längs sjön och passade på att köpa tulpaner som nu står på köksbordet. Nu ska jag laga lunch.

Efter en seg morgon vaknade jag till liv och det blev en fika med Daniel på GK. Sen hem till latsöndag och det där att göra ingenting speciellt. Jag orkar inte ens riktigt bry mig om mat idag efter gårdagens frosseri, så det blev toast till lunch. Men det är ju också gott. Smält ost liksom.

Det var en buss till Omberg och där satt vi och hade det sådär trevligt och gemytligt som man har det i glada vänners lag. Det är julbordstraditionen som vi brukar ägna oss åt. Trettonde året för min del (tror jag). Vi åt obscena mängder mat och drack vin och det blev en liten snaps. Sen åkte vi hem till den lilla staden igen och vi hade det fortsatt trevligt och det dracks drinkar och det blev ganska sent.

Det är också nu det vänder och det är värt att fira. Med dunder och brak. Det är vintersolståndet och nu går vi mot ljusare tider igen. Äntligen.

Det är den lediga och sköna lördagen, radion står på och det spelas julmusik. Jag har varit och druckit en kaffe, inte strosat längs sjön (eftersom det är ännu en dag av gråväder och regn), handlat förnödenheter och förberett mig för stundande ledighet.

Nu ska jag ta det ohyggligt lugnt några timmar (vara lat) innan det är dags att göra mig i ordning för det traditionella julbordet på Omberg med ett kompisgäng.

Man kommer hem efter jobbet (som man lämnade lite tidigare än vanligt) och plötsligt är det helg igen, fast den här gången långledigt och dags för jul. Så man går till den lokala puben, dricker en öl med Kicchi, äter lite mat och sitter pratar om allt och ingenting i några timmar.

Jag räknar ner. Inte för att det kommer att märkas på ett tag, utan för den psykologiska effekten av att veta om det. Att det vänder. Natten till söndag … eller väldigt tidigt söndag morgon. 04:19. Vintersolståndet. Då går vi mot ljusare tider och jag längtar till ljuset (även om det är avlägset).