Det där hur det är med tisdagar. Seg känsla. Kanske också för att jag vaknade av en konstig dröm (som jag inte minns) vid sådär kvart över ett i natt och samtidigt då kände mig pigg och trodde att det var morgon. Det var svårt att somna om där och då. Det tog en liten stund.

Efter jobbet kommer jag hem till den lilla lyan och det känns så skönt att göra det nu när jag jobbar på kontoret igen. Förut, i våras, blev det så mycket av hemma att det knappt kändes skönt att vara där.

 
Bilden är från Tåkern, från när jag var där för lite drygt tre veckor sedan.

Väldigt mycket måndag och väldigt mycket möten. Jag vet inte vad det var som var så speciellt idag, men det var möten nonstop från morgon till kväll. Och då åkte jag hem. Plötsligt är det också nästan som svalt ute, sådär runt 18–20° C. Vilket är skönt, för då kan man passa på att vädra ut lite onödig värme från den lilla lyan.

Ovanför är en bild från det där konstiga Dragon Gate som jag stannade vid i somras.

Jag har inte gjort något vettigt alls idag. Inte ett jota. Inte rört mig alls från fåtöljen där till vänster och det har varit underbart skönt. Det var lång sovmorgon och det följdes av ren lättja hela dagen. Att vara lat gör en trött och det känns som att jag skulle kunna gå och lägga mig nu. Men det är ju befängt.

Det blev en kväll på Bakgatan. Med Micke, Daniel och Oscar. En stunds häng och ett glas vin och ett par öl. Lugnt och stillsamt. Ute trillade regnet och vi satt och pratade om allt möjligt och ingenting speciellt. Sådär som man gör. Sen tog kvällen slut och då gick vi hem.

…och eftersom jag glömde ta en bild under kvällen så får det bli en tidigare solnedgång som får illustrera det här inlägget.

Jag åkte in till det stora möbelvaruhuset och köpte mig nya sängbord. Jag visste ganska exakt vad jag skulle ha så det var liksom bara att gå raka vägen till sängbordsavdelningen för att se dem live innan jag gick till tag-själv-lagret. Trodde jag.

Det var så sjukt. Mycket. Folk. Självupptagna och omvärldsomedvetna idioter. Jag hatar folk som inte kan förstå eller se att det finns andra människor omkring dem. Folk som absolut inte visar någon som helst hänsyn till andra. Folk som stannar mitt i gångar och helt blockerar för alla. Folk som tränger sig. Folk som beter sig som en skock får. Folk som är idioter.

Hur fakking svårt kan det vara att försöka förstå att det finns andra människor omkring en. Speciellt i miljöer med mycket folk och speciellt nu i coronatider. Ett straff är vad de borde få. Hårt och plågsamt.

Okej. Nu har jag fått ur mig det. Andas lugnt.

Det var kaffe på kaféet och det var en liten stros efteråt. Som vanligt. På torget stod återigen några pingstvänner (?) och sjöng kristna sånger. De har gjort det ganska ofta i sommar och varje gång låter det rent ut sagt förjäkligt. Repertoaren verkar heller inte så bred, för det känns som att det bara är några få sånger som kommer om och om igen.

De sjunger ”Ovan där” för tredje (?) gången och meningen ”Här vi känna brist och nöd, sakna ofta hjälp och stöd” passar in lite för bra, för de lider både brist och nöd på sin sång och skulle behöva mycket hjälp och stöd. För det är inte mycket som träffar rätt.

Nere vid sjön hade extremt många Kanadagäss samlats för någon slags konferens. På det där sättet att det nästan såg lite konstigt ut. Bilden gör det inte riktigt rättvisa, för det var hundratals som låg där och guppade.

Så sitter man där i godan ro, nersjunken i sin sköna fåtölj och med datorn i knät. Istället för lugn och ro blev det skräck och nästan så att jag slängde datorn i väggen. En stor och sjukt snabb spindeljävel kom krypande över fingrarna och tangentbordet. Rakt över som ”här kommer jag tönt, flytta på dig”. För den gjorde det med flit och skrämde ihjäl mig så att jag typ dog en sekund.

Och eftersom jag inte hade tänt lamporna så var det lite dunkelt i lägenheten. Så när jag borstat iväg den och svärande ojat mig en stund av skräcken, så tog det sin lilla stund innan jag hittade vart den tog vägen. Alla lampor nu tända. Soffan? Under kuddarna? Krypande på mattan? Aha, där i ett nät ovanför ena fönstret. Snabb som satan. Så jag fångade den (jag tror i alla fall att det var den) och kastade ut den i en buske.

Fast nu kommer jag inte kunna sova i natt.

Jobbet rullade på som vanligt. Typ. Även om vi är få som är på kontoret (idag var vi bara två), så är det skönare att sitta där än hemma. Idag är det hurra för fredag och för att arbetsveckan tog slut. Det är najs. Helg är härligt.

På hemvägen blev det ett stopp på den jättestora mataffären. Det är nästan lite irriterande att irra omkring där bland hyllorna och leta efter saker man behöver och ska ha eftersom jag hittar så dåligt i den butiken. Samtidigt är det bra för variationens skull. Ny inspiration typ. Eller?

Idag upptäckte jag förresten att man kan göra sina egna QR-koder till Instagram. Det har jag i och för sig kunnat förut också via andra alternativ, men nu är det en funktion inne i appen. Så jag gjorde en till mig själv. Till mitt konto. Scanna av den med din kamera (eller klicka på den) och följ mig sen där vettja. Jag lägger ut bilder där.

Ovan är en bild på en byggnad i Motala.

Torsdag. Tröttdag. Segdag. Svårstartad morgon och sen iväg till kontoret. Jobbdagen rullade på och vi käkade Dönerkebab på torget. Det var ett litet möte och plötsligt hade hela eftermiddagen bara försvunnit, så jag åkte hem till den lilla staden.

Idag fyller min mor år. Hurra för henne!

Plötsligt dämpades ljuset och en liten störtskur trillade förbi utanför kontorsfönstren. Välbehövligt och skönt eftersom även temperaturen sjönk ett par grader. Luften lätt tät dock. Som åska. Som dök upp senare sen när jag kommit hem till den lilla staden. En riktigt fet smäll mullrade över sjön. Himlen kolsvart över slätten och jag öppnar upp för korsdrag. Tyvärr rör sig luften nästan inte alls.

Här är en bild på utsikten från Brahehus.