Det var en liten söndagsfika på GK. Som vanligt blev det den lilla strosen efteråt. Friskt. Kylan håller den lilla staden i sitt grepp och nu har även sjön lagt sig till med is. I alla fall här i viken. Som man inte vill gå på på grund av knögglig. Jag gillade den där isen som var 2018. Spegelblank och nästan som glas. Men det kanske hinner bli en sån i år också – om den här smälter och det bildas en ny.

Det blev en frukostfika på Gamla Konditoriet med den norske kompisen. Sen åkte vi till grannstaden en sväng för … ingenting speciellt. Se något annat än kvarteret hemma kanske. Strålande solsken gjorde nästan ont i ögonen, men jäklar så najs ändå. Sen blev det en svullig burgarlunch i en annan grannstad och sen åkte vi hem till den lilla staden igen.

Det är nästan fullmåne (det var det igår). Ikväll är den 99% och avtagande. Waning Gibbous heter månfasen. Om en knapp månad är det dags igen. För den fulla versionen alltså.

Plötsligt är det fredag igen, veckan har som vanligt rusat iväg snabbare än snabbt och nu ska jag alldeles strax stänga igen jobbdatorn för den här veckan. Det är dags för helg, solen skiner, himlen är blå och det känns väldigt trevligt.

 
Idag är det en gammal bild på solrosor som får symbolisera solskenet.

Jag kom iväg lite tidigare på min promenad eftersom det blev jobblunch idag. Så det var nästan som dagsljus ute. Det var halvljust i alla fall. Och isande vind. De tre små minusgraderna som det stod på termometern kändes snarare som trettio. Men luvan upp och medvind längs sjön på vägen tillbaka så var det nästan överkomligt ändå.

Mina dagar går på repeat och jag vill (som alla andra) att Coronaskiten ska ta slut nu. Nu! Jag är trött på att sitta hemma. Jag är trött på social distans. Jag är trött på att inte kunna gå ut en kväll i glada vänners lag. Jag är trött på att man inte kan resa. Jag är trött, trött, trött.

De varnar för snö. Hmm. Det är slutet på januari så det är ju knappast förvånande att det kan snöa då. Själv hoppas jag nästan på en riktigt fet jäkla snösmocka. För det hade varit lite najs nu på något sätt. Vilket är märkligt eftersom jag inte är mycket för vinter egentligen, men nu när jag sitter hemma och jobbar och slipper pendla så gör det inte så mycket.

Det var tröttmorgon, jobbförmiddag och löksoppelunch.
Sen jobbeftermiddag, efterjobbetpromenad och lite kvällsmat.

Sen kom kväll.

Ännu en utsiktsbild från toppen av Omberg

Det har ju bara blivit upplysta gator under vinterns promenader. Men ljuset hängde kvar efter dagens solsken så jag skyndade mig ut på årets första tycklingerunda. Det var – om man ska försöka vara positiv – friskt. Isande motvind som bet i kinderna och ögon som tårades av kylan och blåsten. Skönt? Nej, inte alls faktiskt. Dagens promenad var mest en pina. Men det gick ändå … och det var skönt att komma hem efteråt.

Veckans tråkigaste dag rullar på och som vanligt känns allting lite segt och trist – trots strålande solsken utanför fönstret. Jag vet inte riktigt vad eller varför, men någonting gör seg- och tröttheten mer intensiv på tisdagar. Och det oavsett om det varit festligt eller lugnt. Det blir ändå som en backlash efter helgen.

Jag har nämnt den här tisdagstråkigheten förut, men det är liksom samma sak nästan varje vecka och det verkar på något märkligt sätt som att det aldrig förändras. Eller är det kanske så att tisdagen blir som en självuppfyllande profetia för att jag förväntar mig att den ska vara seg och tråkig?

På bilden syns skog. Från i lördags när jag var på Omberg. Jösses vad jag längtar till vår när det blir grönt.