Solen sken på mig idag och det gjorde att humöret genast blev lite piggare. Att sen också se min Ukrainske kollega var glädjande. Han är försiktigt hoppfull, men allt är väldigt ovisst. Samtal idag mellan länderna. Vad det nu mynnar ut i.

Sen på vägen hem och trots att jag knappt såg ett skit och blev halvt blind av det, så kändes det ganska härligt att solen hängde där framför och bländade mig. Solskensmåndag alltså, trots det fortsatta eländet.

Först sovmorgon (såklart) och sen fikasöndag (som vanligt) på GK. Med Frode, Stenke och Oscar. Strålande solsken och en liten promenad efteråt också. För det är ju så man gör.

Sen går jag hem och fyller på med information om vad som sker i Ukraina. Jag läser analyser om Putin och hur det verkar ha hänt något med honom under sista året/åren och jag följer nyheter och sociala flöden för att hålla mig uppdaterad. Putin har målat in sig i ett hörn han inte kan backa ur – för då ser han svag ut. Men det är ju lätt att sitta där i sitt palats och leka tuff och nu verkar det (för tillfället) eskalera och plötsligt pratas det nu om större, mer otäcka vapen.

Jag är inte bekväm med allt jag läser så istället stänger jag ner allt och försöker tänka på något annat en stund.

Jag sov. Sen vaknade jag. Lätt småseg efter gårdagskvällen. Frukost blev det. Dusch duschades. Sen en fika. Såklart. Det är ju helg och dagens ämne var såklart Ukraina. Sen stros i strålande solsken och hem där nyheterna följs.

Snart ska jag laga lunch.

Helgen kom och jag åkte jag hem till den lilla staden. Jag gick ner till den lokala puben för att träffa Ida och Anna som är uppe från Ystad och hälsar på. Där åt vi mat, sen gick vi hem till Ida och satt där och drack bubbel hela kvällen lång, pratade om allt och ingenting och hade det sådär trevligt som man har med gamla goda vänner.

Vi fortsätter att oroa oss för vår kollega i Ukraina. Fortfarande är det vi som är mer oroliga för honom än vad han visar för oss.
– ”Take care and stay safe” är det enda vi kan säga och hoppas.

Inombords svär jag åt Putin-jävel.

Ukraina är i princip det enda vi pratat om på jobbet idag. Putins invasion och där han samtidigt hotade omvärlden med fullskaligt världskrig om någon skulle få för sig att blanda sig i. Allt för sitt egna uppblåsta egos skull. Inget gott kommer ur det här. Absolut ingenting.

Tidigare idag pratade jag med min ukrainske kollega.
– Är du ok?
– Ja, här är det lugnt.

Han hade redan hunnit att evakueras till de västliga delarna av landet och det kändes nästan som att vi på kontoret var mer oroliga än honom.

Mer snö har trillat ner, så nu är allt vitt igen. Det var jobb. Precis som vanligt. Möten var det. Grejer som fixades. Lunch som åts. Ett annat möte. Sen skjutsade jag och följde med Robin när han provkörde en bil. Sen åkte jag hem till den lilla staden.

Fast bilden här ovanför är från början på januari.

Ännu en dag till ända och som vanligt sa det nästan bara ”poff” av hur snabbt den kom, passerade och försvann. Vägen hem var i alla fall bra när jag åkte hem idag. Till skillnad från igår. I morse däremot var det halt på sina ställen. Sen när jag kom hem framåt kvällen, efter dagens jobb, gjorde jag mig lite kvällsmat. För det är så dagarna ser ut. Det blev smörgås.

Vardagar är en loop av ungefär likadant.

Det var väldigt mycket måndag idag och ruskväder utanför fönstren hela dagen. När vi skulle hämta vår take-away på lunchen var det direkt obehagligt. En humörsänkare.

Sen tilltog vinden och snön och temperaturen kröp neråt lagom tills de var dags att åka hem, så det gick långsamt. Kastvindar, snöoväder och halt som tusan. Nästan hemma (utanför den lilla staden) tog det helt stopp i trafiken. En buss hade (enligt trafikvarningarna) kanat av vägen och låg i diket och den passerade jag när blåljusen släppte förbi trafiken. Ingen skadad som tur var, men säkert traumatiskt.

Sen kom jag äntligen hem och väl inne i den lilla lyan är det skönt och nästan lite mysigt med stormandet utanför.