Hotellrummet har en onödigt hård säng, men jag sov som en liten gris ändå. Sen upp till hotellets frukost som var inte mycket att hänga i granen. Synd, det är ju när man är på semester man har både tid och lust att svulla långsam storfrukost. Efter det en kort stunds vila innan dagen.

Äsch, jag trodde jag skulle få en skön och sval förmiddag på stan. Tji fick jag. Molnigt, men oj så kvavt. Eller är det jag som inte acklimatiserat mig eller plötsligt inte klarar av att strosa omkring i värme? Skillnaden på 25° skugga och att vara solen känns som en knock och typ 20 extra grader.

 

En vagn på spår.
 
Men jag strosade mig ner till vattnet. Höll mig i skugga och stannade i små stunder av fläktande korsningar. Gick längs kajen och hittade en uteservering i skuggan där jag drack en kaffe och chillade ner mig en stund. Efter det tog jag mig upp mot ”Principe Real”, området bredvid/bakom ”Bairro Alto” uppe på toppen av en av kullarna. Jag såg delar av det förra gången och tänkte att jag kanske kunde hitta en lunch där uppe.

 

I skuggan är det skönt med bubbelvatten!
 
Först bubbelvatten på serveringen uppe på Miradouro de São Pedro de Alcântara … och eftersom det var så trevligt att sitta där skuggan och dumglo på folk blev det ett glas vin också. Kvinnan två bord bort kan dock ha den mest irriterande rösten jag någonsin hört. Gäll och skärande på samma gång. Som en svårt gnisslande dörr som vill slå dig.

Lunchen glömdes bort och istället irrade jag runt lite däruppe, svettades igen (fan, skulle suttit kvar i skuggan) innan jag tog mig ner till de låga delarna igen och samlade ihop mig på rummet för att tvätta av mig lite.

 

Fin utsikt från Miradouro de São Pedro de Alcântara
 

Efter lunch, ”hjärtinfarkt” gick jag till hotellet, mitt rum och tog en liten power nap. När jag sen vilat färdigt stånkade jag upp mig till en park (Jardim do Torel) och satt där i skuggan en stund. När jag gick därifrån hittade jag ett gelato-ställe bredvid en annan park. Efter det gick jag lite vilse bland gränderna där uppe på en av kullarna. Eller inte vilse kanske. Men jag irrade runt lite.

 

Sipp sipp på en Aperol Spritz på Rossio-torget
 
Bristen på sömn tillsammans med backiga gator en solig dag gör mig helt matt i pälsen. Jag skyller min otroligt dåliga form på det i alla fall när jag flåsar mig upp för nästa backe … och ner igen då jag hamnade på en uteservering på Rossio-torget och sippade på en Aperol innan jag strosade lite till.

 

Dj:ing på torget för Ukraina
 
När jag går över torget mot mitt hotell är det en manifestation för Ukraina. Det är en Dj och folk som står med skyltar. Så kan man också visa sitt stöd. Sen gick jag till mitt rum och sjönk ner i sängen. För trots att jag mest rest, suttit i flygplan och chillat på olika uteserveringar hela dagen har den både varit lång och blivit över en mil i fötterna.

Istället för taxi tog jag tunnelbanan in till stan. Jag har fan blivit bra på det där att åka kommunalt när jag är här nere. Sen upp på Rossio (det centrala torget) och oj … jeans och tröja som resekläder är alldeles för varmt när man väl är framme och går i solskenet.

 

Att åka tunnelbana är spännande 😀
 
Sju minuters promenad upp till hotellet och jag trillade in där som en svettig och röd gris. Eftersom jag var lite tidig så var rummet inte klart, så jag lämnade väskan och satte mig på en uteservering bredvid och tog en liten öl och några quesadillas som en för-lunch. Sen satt jag bara där och jäste en stund med insikten att nu jäklar är det semester ”på riktigt”.

Det är f-n härligt att vara tillbaka i den här trevliga stan igen.

Men hallå ditt klantarsle!!
När jag gick från serveringen glömde jag min lilla väska med min kamera där. Hjärt­infarkten, ångesten över att lyckas med det obegripliga en gång till och språngmarschen tillbaka gick allt på en bråkdels sekund. Nu hade jag bara hunnit 20 meter och väskan stod fint kvar under bordet.

Men jösses, hur f**king jävla klantig kan man bli?

Jag skyller på reströttheten, för det har varit en lååång morgon och förmiddag. Nåja, ingen skada skedd den här gången. Som tur var.

Vid fem på morgonen gick jag genom säkerhetskontrollen. Jag fattar inte varför det piper om mig trots att allt ligger i tråget. Sen ombord på planet för min första etapp. Tidig morgon gör tydligen folk lite lugnare än vanligt och för första gången upplevde jag inte att folk betedde sig som idioter. (håll den tanken!)

Uppe i luften lyckades jag till och med somna en stund och jag har sagt det förut, men hur orkade man med att flyga utan brusreducerande hörlurar förr!?

Sen mellanlandning i Frankfurt och då fick jag uppleva det i alla fall. Folk kan fan inte vara lite chill vid ombordproceduren och alla har så oerhört onödigt bråttom att komma på planet.

 

Lugn och fin, alla får följa med.
 
Hot news. Planet åker när alla är på. Man behöver inte stressa ihjäl sig. Sen fnissade jag inombords när jag såg en kvinna framför mig. 70+ som hade målat egna ögonbryn. Fast högt upp i pannan så att hon såg konstant jätteförvånad ut. Folk är så konstiga.

 

40 spänn för en pappmugg med kaffe. Jo’rå.
 
Förresten, när slutade reguljärflyg med mat på planen? Var det efter Covid? Eftersom jag inte ätit frukost började magen kurra någonstans över södra Tyskland/norra Frankrike (?). Kaffe fick jag i alla fall. Köpa. En liten pappmugg för €3,50. Så Lufthansa kör numera med dyrare priser och sämre service. Tack för det.

Jag hade egentligen tänkt att åka igår kväll och sova på flygplatshotellet. Men om man bokar flyg dagen innan man får för sig att åka så var utbudet på rum inte det bästa. Det enda som fanns kostade på tok för mycket (tyckte jag), så jag ställde klockan orimligt tidigt och åkte ner till Landvetter mitt i natten.

Trafikmässigt najs dock, för motorvägen var nästan tom.