Falling skies föll platt

Bild från TV-serien.

Ett halvår efter alla andra såg jag så det första avsnittet av ”Falling Skies”, sci-fi-serien där självaste Spielberg står som producent. För det lät ju bra och trailern såg lovande ut – trots att jag vet att man aldrig ska titta på en trailer och tro att det man ser är vad man får. Men ändå, jag trodde på den och hoppades att den skulle vara som jag ville. Jag menar, det är ju ändå katastrof och rymdinvasion med arga aliens vi snackar om. En perfekt serie att spela in och sen på söndagskvällar ligga i soffan och glo på.

Trodde jag.

Istället fick jag något som hela tiden kändes som man sett förut, fast med en touch av den där B:iga känslan man inte vill ha och med det där märkliga gullegull-skimret som ibland dyker upp i amerikanska serier. Eller var det för att jag störde mig på Noah Wyles hundvalpsutseende som genom hela första avsnittet var som ett ”Hej, jorden är visst invaderad av arga aliens och här står jag och ler i alla fall”.

Nej, det funkar inte helt enkelt.

Läs andra bloggar om falling skies, tv, serie, Noah Wyle