Det är tydligen dags
(för något nytt)

Det började redan innan sommaren när en gammal kollega hörde av sig och frågade om jag var intresserad att börja och jobba med honom igen. Men just där och då kände jag mig inte riktigt redo. Så jag tackade nej.

Sommaren gick och när hösten närmade sig hörde han av sig igen. Vi lunchade, pratade mer och då började det plötsligt kännas mer intressant. Kanske var det dagsformen, vädret, humöret eller … vetef-n. Så jag bestämde mig, vi bollade kontrakt och sen drog det ut på tiden litegrann. Ett tag tänkte jag nästan släppa det, men så i tisdags blev det klart.

Stunden innan tänkte jag ”ska jag verkligen göra det här!?”. Man vet ju vad man har, men vet inte riktigt vad det blir … och f-n, byta jobb när vi är på väg in i en lågkonjunktur? Men efter en kort sekunds betänketid blev det istället ”äh, det är klart jag ska” … och så signerade jag kontraktet.

Så igår morse pratade jag med min chef, lämnade in mitt besked om uppsägning och berättade även för mina närmaste kollegor. I morse fick resten av teamet och ett par andra kollegor veta.

Det är alltså dags för något nytt i arbetslivet och det känns både spännande och kommer förhoppingsvis bli kul samtidigt som det är lite läskigt. Det känns alltså sådär som det brukar kännas när man ska byta jobb.

Nu är det bara att vänta ut uppsägningstiden … som känns lite som en väldigt lång transportsträcka.