Ibland ser man ett avsnitt av en serie, hör en låt där och då och den är sådär skön att man frågar Siri och får till svar att det är ”Yoko Ono” från förra året och det är Maxwell Joseph och Connor Pledger i den Los Angeles-baserade tvåmanna-orkestern Moby Rich som spelar och sjunger.
Jag lämnade Tylösand och kollegor från olika kontor och länder och åkte de 29 milen till mitt hem ljuva hem … och där fick jag vara i en liten halvtimma. Idag är det familjetjohej med mat på fat och efterföljande tårta och kaffe. Jag kan inte påstå att jag är så pigg efter de senaste dagarnas konfererande och resa hem.
Efter en väldigt lång dag med intressanta föreläsningar, fikamingel och mängder av människor överallt omkring slutade det med en kväll där VD:n talade om framtiden och en festlig julbordsmiddag som åts. Det var också band som spelade och folk som dansade. Själv kröp jag till sängs redan vid 23-snåret, för då var jag helt slut i knoppen.
Jag sov som en kratta i natt. Som vanligt när jag hamnar i en ny säng som jag inte är van vid. Att jag drack två glas vin igår kväll till middagen hjälpte förmodligen inte till. Idag kickade första seminariet igång redan vid åtta. Det är sprängfyllda dagar från tidig morgon till sen kväll och huvudet blir trött av alla intryck och människor. Just nu en paus innan nästa.
Jag hamnade någonstans där jag aldrig varit förut. Konferens med jobbet. I princip hela koncernen samlad under ett tak. För att lära oss mer. Det är föreläsningar med både interna och externa talare, det är mingel med kollegor från fyra länder och det är bort från kontoret en liten stund.
När dagen tog slut, mörkret landat, men innan kvällens middag passade jag på att ta en stros på stranden. Jag tog kort på Tylön. Kameran på en sten.
Det var väder idag också. Delvis trevligt alltså. Det känns ganska bra, för allting känns lite lättare och lite gladare då. Ljusare. Idag har det varit tomt på kontoret. Vi var bara tre personer som satt där och jobbade. Alla andra iväg. En växlande känsla av lugnt och skönt och öde och trist.
Någonstans där mellan det massiva molntäcket kunde man faktiskt ana en halv glimt av en blå himmel en liten stund på förmiddagen idag. Det var nästan så att jag blev glad. Annars satt jag mest med ett bildspel som ska rulla på en skärm senare i veckan. Det är pilligt.
Här är en bild från i somras. När det fanns en blå himmel ovanför ett rågfält.
Det är Mr. Robot. Elliots kamp mot Evil Corp och sig själv. Finalsäsongen. Den går från klarhet till klarhet och är förmodligen den starkaste hittills. Definitivt i klass med första säsongen. Kanske till och med bättre. Och om de tidigare säsongerna varit mörka, så är det fullkomligt nattsvart i denna den sista. Hälften av säsongen har passerat och efter det senaste avsnittet, det sjunde, satt jag efter eftertexterna, stirrade tomt ut i rummet och tänkte ”Jag behöver någon att prata med”.
Än så länge alltså, är jag fullständigt knockad av denna 10-poängare till säsong.
Det är som att det varje dag nu slås något slags rekord i gråhet. Idag ett sånt där microduggregn som är överallt och snarare kan liknas vid en blöt spray än ett faktiskt regn. Världen är ungefär som i helgen när jag knäppte en bild på sjön. Tro det eller ej, men bilden här ovanför är faktiskt en färgbild.
Måndag ändå. Som rullade på.
– Goer i fikapallet eller?!
– Är det kaffe du menar så ja. Det tycker jag.
– Ska duscha bara.
– Jag är redo när som.
– Väderstad kanske, så kan jag ta en lunchmacka.
– Ok.