Morgonen kändes nästan trevlig. För ljusets skull. Att det faktiskt fanns där. Morgontröttheten hängde kvar, men en klar himmel gjorde att ljuset liksom värmde mig inombords även om solen inte hunnit upp över horisonten.
Stolparna hamnade återigen på bild. För 35:e gången.
Det ser ut som att det blåser friska vindar utanför fönstret idag. Fin blå himmel dock. Jag kanske borde pälsa på mig och gå ut en sväng. För att få lite dagsljus och frisk luft. Jag har hört att det ska vara bra.
Igår kväll var jag hemma hos Titti och Patrik och fick lite mat och ett glas vin. När jag cyklade hem var det så otroligt stjärnklart, jag tänkte att ”nu skulle jag haft med mig kameran”. När jag kom hem tog det knappt två minuter innan jag hade somnat.
Här är istället en bild jag tog häromdagen. På stolpar. Del 34 i min stolpserie.
Jag känner mig lite gnällig över gråheten, men det får jag ju vara. Fördel dock att jag plockade upp kameran på vägen hem. För där någonstans halvvägs i det grå landskapet stannade jag till och knäppte en bild på stolpar.
Det är del 33 (tror jag) i serien som nu pågått i nio år!
Solen var på väg neråt och över fälten spred sig ett sånt där varmt, mjukt sommarljus. Stolpar letar sig fram över landskapet och där stod jag med en kamera i handen.
Jag glömde ju bort att jag knäppte ännu en bild på stolpar. Den 29:e i ordningen. Det börjar bli en ganska diger samling nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till, men stolpprojektet har pågått så länge nu, så nu måste jag ju fortsätta ett tag till. Jag kanske borde sikta på 100 stycken?
På vägen till jobbet i morse stannade jag och tog kort på ännu en stolpe till min samling. Det var dimmigt och allt i hela världen (där jag befann mig) kändes så oerhört jäkla brunt.
Nu vill jag ha vår. Jag vill ha lite grönt och fint.
På vägen hem från jobbet. Snygg kvällshimmel och jag återuppväcker mitt gamla stolp-projekt. Det här är (vad jag tror) den 27:e bilden i serien.
Jag hade inget stativ med mig (vilket jag i princip aldrig har), så bilen fick agera stöd när jag knäppte en bild (som blev väldigt sned) på landskapet utanför Skänninge och de gamla stolparna som jag passerat så många gånger och då tagit mer än en bild på.
Fredag. Vilket känns otroligt trevligt efter en seg vecka. Seg för vad jag tror är hösttröttheten som slagit till mig. För övrigt tror jag att det här är nummer 24 i min lilla stolpbildssamling.
Det märks att det börjar bli ljusare på kvällarna. Idag när jag åkte hem och solljuset höll på att försvinna bakom horisonten blev jag nästan lite förvånad över att klockan faktiskt hade passerat 18-någonting. Jag gillar. Om nu bara vintern kunde dra åt helvete och släppa fram våren så skulle allt kännas mycket bättre.
Oh. Det här är stolpbild nummer 20. Tagen med Skänninges siluett i bakgrunden.
Tidigare stolpbilder: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 15², 16, 17, 18, 19.