Borta

Nordspetsen på Visingsö

Jag vände bilen och tog den lilla vägen norrut igen. En och en halv mil till öns nordspets. Bara för att. Klart man måste besöka båda spetsarna. Återigen åkte jag tills vägen tog slut. Det fanns inte ens en väg till nordspetsen. Så jag klev ut på en liten stig och gick förbi en kohage. Högt gräs och doften av koskit.

Sen kanske sådär 150-200 meter innan jag var framme tog det stopp. Så jag stannade där. Sträckte upp kameran och klickade en bild. Jag hade nog kunnat krångla mig genom elstängslet som var där och gått fram till vattnet. Men … orka.

Sen tillbaka igen. Kossorna stirrade på mig som om jag såg helt galen ut. Det gjorde jag nog förmodligen också.
 
Stirrande kossor på Visingsös nordspets

Sydspetsen på Visingsö

Jag åkte tills vägen tog slut och Visingsös sydspets stack ut i vattnet. Med utsikt neråt. Längst bort i diset där i bilden antar jag att man kan se Jönköping en klar dag. Nu däremot. Halv storm och regn som piskade mig. Inte skönt alls. Där ligger också Näs slottsruin som uppfördes under 1100-talet. Resterna som finns kvar är kanske inte så mycket att se egentligen.

Men utsikten över sjön är fin.
 
Näs slottsruin

Plats man ofta ser på långt håll

Ibland blir man lite rastlös … eller kanske uttråkad och då är det skönt att ha en bil. Så jag satte mig i den, åkte iväg en bit och körde upp på en färja. Till en plats man ofta åker förbi, men aldrig besöker. Inte sedan jag var ett litet barn i alla fall.

Hej Visingsö, ön där i Vättern.

En solskenslunch uppe i Örebro

Jag, en norrman och gubben Öhrman åkte iväg på en liten dagsutflykt. Till Örebro. Vi strosade på gator, åt mat och drack ett glas vin på en solig uteservering, kollade och rundade slottet, drack en kaffe på en annan uteservering och gick runt i några butiker. Sen satte vi oss i bilen och åkte hem igen. Då kom regnet.

En lång, men kort roadtrip

Ytterligare en sten till samlingen och över 160 mils biltur till Umeå och tillbaka. Långt kan tyckas, men med många små stopp på vägen (som man gör när man roadtrippar) och jag tycker samtidigt också att det är lite rogivande att köra bil. När det flyter. Så lång i sträcka, kort i tid. Men det fick räcka för den här gången.

Även om det varit kul att se Norrland, höga kusten, Hudik, Umeå och Sundsvall och allt däremellan så är det där att resa i Sverige lite samma som vanligt. Det är liksom ingenting nytt egentligen. Allting fungerar precis som hemma och svenska städer är väldigt mycket ”same, same, different name”. Med några få undantag som sticker ut. Det gör det alltså inte så spännande som det kan vara när man reser utanför landet – även om det såklart finns mycket fint att se här hemma i Sverige också.

Naturen däruppe vid höga kusten är fantastisk. Bara den är faktiskt värd sin resa. Att åka längs kusten och se städerna däruppe är också trevligt. För städerna på vägen är trevliga och människorna också – även om Corona-grejen nu gör att alla håller sig mer för sig själva.

Nu ska jag sova i min egen säng. Go’natt.

…och plötsligt hamnar man som i Kina

Eftersom jag har hört talas om det och läst någon artikel om det så tog jag vägen förbi Älvkarleby och plötsligt var jag som i Kina. Det mycket märkliga och lätt creepy (eftersom det är väldigt öde – i alla fall när jag var där) Dragon Gate. Det fanns dock ett halvsunkigt café och en butik där du kunde köpa krimskrams.

I mina ögon är det ett helt bisarrt ställe.
 
Dragon Gate i Älvkarleby

Innanför murarna öppnar sig ett gigantiskt torg där det buddhistiska helgonet Guanyin tornar upp sig.

 
Terrakottaarmén, Dragon Gate museum

I ett rum kan man se kopior på några av lermodellerna från Terrakottaarmén.

En badkruka vid Bottenhavet

Jag hamnar vid en strand och det är Bottenhavet. När jag ändå är där måste jag ändå känna på vattnet. Det är … kanske inte jätteskönt. Jag har med mig badbyxor i väskan men de får ligga kvar. Även om det alldeles vid kanten är något av en slags överkomlig temperatur, så ser jag några personer längre bort och de ser inte ut att njuta av vattentemperaturen.

Så jag går omkring där på stranden en stund, hittar två små stenar som jag plockar med mig till min samling hemma. Sen sätter jag mig i bilen och drar iväg.

Ängsliga människor vid frukostbuffén och utsikt över en väldigt fin stad

Ännu en hotellfrukost och idag var det gummihandskar som gällde när man skulle ta av maten. Fast de låg i en skål där folk stod och grävde med sina händer så jag vet inte hur mycket nytta de egentligen gjorde. Nåja. Det är säkert bra eftersom det kanske i alla fall gör folk mer medvetna om att vara mer varsamma.

På andra sidan buffén hör jag hur en ängslig kille säger åt en kvinna att hålla avstånd. Så jag kollar åt det hållet och upptäcker hur han några sekunder senare inte själv håller avstånd. Så jag observerar litegrann och fnissar. För han liksom stoltserar med att överdrivet stå långt borta för att sen igen tränga sig inpå någon för att plocka mat. Jo’rå så att.

 
Utsikt över Sundvall från Norra Berget
 
Jag spenderade förmiddagen med att stånka mig upp på Norra Berget och utsiktsplatsen vid friluftsmuseet. Varmt och svettigt. Där strosade jag omkring en stund och kollade på den alldeles fantastiskt trevliga utsikten över Sundsvall och dalen. Sen gick jag ner igen.

En ny plats att lägga till på kartan

Plötsligt (eller kanske inte) hamnar man i en ny stad. Så jag säger hej tilll Sundsvall. Jag hade hört innan och sett infartsskyltarna ”Välkommen till Sveriges vackraste stad”. Jo absolut. En av dem i alla fall. De centrala delarna är otroligt vackra med alla pampiga gamla stenhus.
 
Ny stad och en uteservering
 
Så jag strosade omkring där, gata upp och gata ner, kollade runt och satte mig sen på en trevlig uteservering. Där satt jag sen en ganska lång stund, njöt av ett glas vin i solskenet och dumglodde på folk. Sen blev det mat också och ett glas vin till innan jag kröp ner i sängen på hotellet.

Nej nej. Det där kommer aldrig att hända. Aldrig i hela helvetet!

Jag fick tips om att jag kunde besöka och gå upp på Skuleberget. Så jag åkte dit. Parkerade bilen och gick fram till dess fot, tittade upp på väggen framför mig och sa högt för mig själv ”Nä, det där kommer inte hända”.

Om man som jag lider av panisk höjdskräck och får lite panik bara av att stå nedanför och se de små prickarna av människor på den branta väggen på det 300 meter höga berget så är det ett nej redan innan man ens försökt.