Borta

Ängsliga människor vid frukostbuffén och utsikt över en väldigt fin stad

Ännu en hotellfrukost och idag var det gummihandskar som gällde när man skulle ta av maten. Fast de låg i en skål där folk stod och grävde med sina händer så jag vet inte hur mycket nytta de egentligen gjorde. Nåja. Det är säkert bra eftersom det kanske i alla fall gör folk mer medvetna om att vara mer varsamma.

På andra sidan buffén hör jag hur en ängslig kille säger åt en kvinna att hålla avstånd. Så jag kollar åt det hållet och upptäcker hur han några sekunder senare inte själv håller avstånd. Så jag observerar litegrann och fnissar. För han liksom stoltserar med att överdrivet stå långt borta för att sen igen tränga sig inpå någon för att plocka mat. Jo’rå så att.

 
Utsikt över Sundvall från Norra Berget
 
Jag spenderade förmiddagen med att stånka mig upp på Norra Berget och utsiktsplatsen vid friluftsmuseet. Varmt och svettigt. Där strosade jag omkring en stund och kollade på den alldeles fantastiskt trevliga utsikten över Sundsvall och dalen. Sen gick jag ner igen.

En ny plats att lägga till på kartan

Plötsligt (eller kanske inte) hamnar man i en ny stad. Så jag säger hej tilll Sundsvall. Jag hade hört innan och sett infartsskyltarna ”Välkommen till Sveriges vackraste stad”. Jo absolut. En av dem i alla fall. De centrala delarna är otroligt vackra med alla pampiga gamla stenhus.
 
Ny stad och en uteservering
 
Så jag strosade omkring där, gata upp och gata ner, kollade runt och satte mig sen på en trevlig uteservering. Där satt jag sen en ganska lång stund, njöt av ett glas vin i solskenet och dumglodde på folk. Sen blev det mat också och ett glas vin till innan jag kröp ner i sängen på hotellet.

Nej nej. Det där kommer aldrig att hända. Aldrig i hela helvetet!

Jag fick tips om att jag kunde besöka och gå upp på Skuleberget. Så jag åkte dit. Parkerade bilen och gick fram till dess fot, tittade upp på väggen framför mig och sa högt för mig själv ”Nä, det där kommer inte hända”.

Om man som jag lider av panisk höjdskräck och får lite panik bara av att stå nedanför och se de små prickarna av människor på den branta väggen på det 300 meter höga berget så är det ett nej redan innan man ens försökt.

På besök i Umeås kulturvärld

Jag åt hotellfrukost och började dagen tidigt på äventyr i kulturens värld. Umedalens skulpturpark. Kultur och konst. Det är både pretentiöst blaj och spännande på samma gång. Och man går omkring där på området, kliver in i en talldunge och möts plötsligt av en gigantisk uppochnervänd bajskorv (Antony Gormleys ”Still Running”). Det går inte riktigt se något annat när man tänkt tanken även om den ska symbolisera rörelse.

Hmmm … jorå.

I övrigt var det väldigt blandade verk av blandad kvalitet. Högt och lågt, insprängt och utspritt i det gamla kasernområdet (?). Kändes dock inte riktigt som att den miljön var så bra som den skulle kunna vara för ett sånt projekt. Jag känner mig lätt blasé eftersom jag är både är kräsen och svårimponerad, men jag gillade Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.
 
Cristina Iglesias blanka kub ”Vegetation Room VII”.

Såhär långt norrut har jag aldrig varit förut (och där rinner Umeälven förbi)

Efter sådär 30 mil till (utöver de jag plöjde igår) så landade jag i björkarnas stad. Nu förstår jag också varför Umeå kallas just det – det är björkar överallt. Små, lite tunna norrlandsbjörkar. Det måste vara ett helvete att vara pollenallergiker däruppe på våren.

Nåja.

Efter en digital incheckning (att inte ha en reception var nytt för mig och lite udda), byte av rum (eftersom ljuset på toaletten inte fungerade) så stod jag där vid det stora panoramafönstret i mitt nya rum på elfte våningen och kollade ut på utsikten. Ganska najs.
 
Utsikt från hotellrummet i Umeå
Milsvid utsikt från rummet.

En hög kust och en bro över den

Tidig hotellfrukost och sen iväg igen. Hudik var ju bara ett snabbt stopp på vägen vidare. Fler mil som rullar på och sen helt plötsligt tornar Höga Kusten-bron upp sig, så jag stannar där och pausar, tar en kaffe och sträcker på benen. Den är ändå ganska maffig.

Jag åker norrut och ser kusten

Eftersom resor ut i Europa bara är att glömma fick det bli svemester i år. Roadtrip brukar jag ju göra, men i år är det norrut istället för söder. Full fart uppåt alltså. Lång och tråkig väg. Ungefär 50 mil. Landet är väldigt långt.

Första anhalten blev Hudiksvall. Fast det är mest som en paus på den fortsatta vägen norrut. En kanske inte så spännande liten stad, men eftersom min kompis Marie kommer härifrån var det kul att se den lilla staden och området nere vid vattnet var mysigt med de där gamla bodarna som nu blivit restauranger. Efter incheckning på hotellet Strosade jag runt litegrann, satte mig med en öl i solen på en uteservering. Sen blev det indiskt till middag i en av de där bodarna och sen började jag gäspa.

Hej på dig Europa. Eller världen?

Det är väldigt få platser i den stora världen som jag har besökt. Europa lite mer. Där har jag ändå varit runt litegrann. I 42% av länderna i alla fall. Men jag vill se fler. Europa är enkelt eftersom det är nära. Jag är sugen på en roadtrip i sommar igen. Eller något annat. Kartan behöver bli rödare. Längre bort kanske.

Tål att tänkas på. Drömma om.

Karta från AmCharts

En museumlördag med naturhistoria uppe i Stockholm

Jag gick upp ur sängen, åt lite frukost, slängde in mig i bilen och åkte upp till Stockholm. Jag tänkte att en museumlördag kunde vara trevligt. Och Naturhistoriska är det. Trevligt alltså. Om det inte vore för alla skrikande ungar. Med skrikande menar jag bokstavligen skrikande. En unge stod till exmpel bredvid mig och skrek rakt ut allt vad han orkade bara för att det ekade så bra. Det var nästan så att jag fick lust att klippa till den jäveln. Eller hans föräldrar som helt menlöst sa åt till honom ”Men Alexander, sluta nu” varpå han fortsatte att skrika för att få eko.

Jag gick in i ett annat rum.
 

Förfäderna. Fast för väldigt länge sedan | © Jan Andersson
 
Men ändå. Det är väldigt trevligt att strosa runt där. Nästa gång kanske jag borde ta med mig både öronproppar och hörlurarna och gå runt där i min egen lilla värld och titta på figurer föreställande förfäder. De där som fanns för väldigt länge sedan. Eller ”alla mammors mamma” … eller vad man nu ska kalla den där apliknande kvinnan (Homo Habilis) som sitter hukande i en monter.
 

Alla mammors mamma | © Jan Andersson
 
Pingviner i glasmontrar | © Jan Andersson
 
Och så alla dessa fåglar, skelett, uppstoppade djur, stenar och figurer föreställande allt möjligt från både nu och då. Som till exmpel ett de här pingvinerna som stod i en glasmonter. Sen fikade jag lite också.

Sen satte mig i bilen och åkte hem igen.

En dag i Örebro – Open Art 2019

Jag gjorde Örebro och Open Art. ”Skandinaviens största biennal för samtidskonst”. Jag brukar älska det. Tycka att det är spännande, fantastiskt och både svinbra, uselt och roligt.

I år inte så mycket så.

Det här var nog den tråkigaste av alla de jag har besökt. Det är ingenting som ger mig den där wow-känslan som jag vill ska infinna sig. Kanske har jag för höga förväntningar. Eller inte. Jag tycker att man kan ha det. Det är som att det finns så många fina idéer där bland verken, men samtidigt känns det som att många av dem är slarvigt genomförda. Istället blir upplevelsen nästan som en axelryckning.

 
Översta bilden: Out/Judy and Dorothy (The song from Somewhere) av franska Elsa Tomkowiak (f. 1981).
 

Filthy Luker & Pedro Estrellas ”Octupus Attacks” | © Jan Andersson
Filthy Luker & Pedro Estrellas ”Octupus Attacks” där en jättebläckfisk slingrar och kränger sig ut genom fönstren på slottet. Eller har den precis smitit in?
 

Karima Klasen (f. 1972) från Tyskland ”Razzle dazzle” | © Jan Andersson
Karima Klasen (f. 1972) från Tyskland och hennes ”Razzle dazzle” där besökarna blev en del av verket.
 

Ulrika Sparre (f. 1974), Sverige | © Jan Andersson
”Don’t fear tomorrow, I am already there” – Ulrika Sparre (f. 1974) från Sverige. Hennes ord fanns utspridda både här och där.