Jag använder imdb för att hålla koll på och betygsätta filmer och sånt jag ser. För första gången har jag gett betyget tio av tio till något. Ett enskilt avsnitt av den charmiga och (trots allvarligt tema) i vanliga fall ganska lättsamma australiska dramedi-serien ”Please like me”.

Igår slog den till. Femte avsnittet i den fjärde säsongen.

Wow!

Den andra halvan av det 28 minuter långa avsnittet var något av det bästa jag sett på TV. Så vansinnigt jä**a bra. Så pass att det hängt kvar även idag.

Bild från någonstans på nätet. Läs andra bloggar om please like me, tv-serie, 10-poängare

Det finns så många konstigheter som kan vara svåra att förstå. Som när man inte sett eller hört om något förut som blir till något väldigt märkligt. Som kittling. Att det är en fetisch hos somliga. Och då inte att bli, utan se på när andra blir det.

Idag såg jag dokumentären ”Tickled” (av David Farrier och Dylan Reeve) som handlar dels om det fenomenet, men även om hot, maktmissbruk och lurendrejeri. Det är en dokumentär som börjar som ett fniss men ganska snabbt övergår till lätt obehag. Men trots det underhållande ändå. Väl värd att se och förundras av.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (7/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om Tickled, David Ferrier, Dylan Reeve, kittla, dokumentär, film

Jag har kollat på The Twilight Saga under den här veckan jag varit sjuk. Hela jäkla serien. Mest för den råkade rulla på tv:n, jag bara har några få kanaler att välja på och det inte fanns något att kolla på eftersom min hjärna varit såsig och halvt avstängd.

På ett sätt lite charmigt underhållande i sin enfald, på ett större är det goddag yxskaft. Det är cheezy som f-n, storyn är oerhört tunn, ologisk och full av hål. Dialogen är skämskudde och skådespelarnas prestationer är ibland rent skrattretande.

Bella (Kristen Stewart), som allt handlar om, är konstant plågad av kärlek, men ser mest bajsnödig ut filmserien igenom. Edward (Robert Pattinson) som är hennes stora kärlek är mest svår och Jacob (Taylor Lautner), den andre hon älskar, tar av sig tröjan så fort han kan för att få visa upp sina muskler innan han förvandlas till varulv. Sen är det några italienska vampyrer som är obegripligt onda.

Några korta stunder kändes filmerna nästan okej, men för det mesta är det ett jäkla ältande om samma saker om och om igen. Slutsatsen är att de mest är dåliga.

Betyg av hela serien: ★★★★★ (1/5)

Bild från filmen ”lånad” från internet. Läs andra bloggar om twilight, kristen stewart, robert pattinson, taylor lautner, film

I vanliga fall så gillar jag katastroffilmer, så jag fick för mig att kolla på jordbävningsfilmen ”San Andreas” och redan efter första minuten slog ologiken och orimligheten i taket. Att det här skulle vara hjärndöd underhållning visste jag innan, men shit, det här var skakande. Här följer en slags redogörelse.

Det börjar med jordbävning och tjej åker ut för ett stup och fastnar i sin bil som hänger i en ravin. Säg hej till hjälten Raymond som flyger in med sin helikopter i den smala ravinen rakt ovanför bilen med flickan. Att minsta lilla stöt eller vindpust skulle få bilen att fortsätta nerför stupet gäller bara efter att hjälten firat sig ner med rep för att plocka upp henne i sin famn. Vilket han gör i exakt samma sekund som bilen rasar (förmodligen av vindstötarna från helikoptern) och fullständigt demoleras i botten på ravinen. Den exploderar dock inte.

Så får vi veta att hjälten Raymond har känslor kvar för förra frun Emma som han håller på att skiljas från. Då blir det jordbävning igen och Hover-dammen går sönder och en jordbävningsexpert får se sin kollega dö och räknar ut att skiten håller på att träffa fläkten.

Sen jordbävrar det sig igen och hjälten Raymonds dotter Blake hamnar i fara tillsammans med förra frun Emmas nya man – som går för att hämta hjälp men fegar ur drar. ”Oh my god”, säger hjälten Raymond som ser hela Kalifornien kollapsa från sin helikopter. Som av en slump råkar han flyga förbi och se förra frun Emma på toppen av en trasig skyskrapa. Det var ju bra, så att han kunde rädda henne.

Sen måste han rädda dottern Blake som sitter fast i bilen och blivit lämnad av förra frun Emmas nya man (som givetvis visar sig vara ett själviskt as), men då kommer unge killen Ben och gör det istället. I sista sekunden innan bilen mosas av rasmassor. Det visar sig förstås att dotter Blake är sjukt redig eftersom hennes pappa är hjälten och har lärt henne att ta vara på sig själv. Jordbävningsexperten inser ungefär samtidigt att ”it isn’t over”.

”The shakin’ is not over and it’s not aftershocks I’m talking about. San Fransisco is gonna get hit again … and it will be so big, that even though it’s happening here in California, you will feel it on the east coast.”

Hjälten Raymond kraschar helikoptern, snor en bil och jordbävningsexperten berättar på TV att ”The shaking is not over”. En gammalt par hjälper hjälten Raymond till ett flygplan och han och förra frun Emma älskar fortfarande varandra. Rediga dottern Blake räddar både sig själv, killen Ben och hans lillebror. Då hoppar hjälten Raymond ut ur planet i fallskärm med förra frun Emma.

Sen skakar marken jättemycket, killen Ben får en stor glasbit i benet som rediga dottern Blake plockar ut jättelångsamt. Hjälten Raymond räddar massor med folk från att få ett hus över sig. Då hoppar hjälten Raymond och förra frun Emma ner i en båt och det är dags för tsunamin. Som han åker över.

Förra frun Emmas nya själviske man mosas av en container och rediga dottern Blake, killen Ben och hans lillebror tog skydd i en skyskrapa och ”you’re unbelievable” (rediga dottern Blake alltså) puss, puss. Då åker hjälten Raymond och förra frun Emma (mamman) förbi i en båt och alla vinkar och är glada. Men då skiter det sig (såklart). En våg spolar bort rediga dottern Blake, killen Ben och hans lillebror så att de fastnar under vattnet. Det förstod självklart hjälten Raymond och simmade efter dem.

”I’m gonna get you out of here”

Sen skakar det igen, skyskrapan sjunker. Hjälten Raymond och rediga dottern Blake har ett moment på var sin sida om ett fönster, vattnet stiger och hon typ dör. Men då blir hjälten Raymond arg och simmar och hämtar hennes livlösa kropp. Sen skakar det igen och förra frun Emma (mamman) kör in båten genom de okrossbara fönstren i den sjunkande skyskrapan och hämtar dem allihop och rediga dottern Blake är död, fast vaknar till liv.

Sen sitter de där i båten och då får vi se jordbävningsexperten som också klarat sig – för en TV-studio är tydligen en väldigt säker plats. Då börjar stråkarna spela det är solnedgång och vi får se överlevare. Alla pussas och är glada.

Jo’rå.

Det här är skräp och inte speciellt bra alls. Det är orimligt, ologiskt och ett totalt frosseri i jordbävning och katastrof. Betyg: Den får trots allt en svag 4:a av 10, för jag gillar katastroffilmer och en del effekter var trots allt lite festliga. Rullar just nu på Netflix. Medverkande: Dwayne Johnson, Carla Gugino, Alexandra Daddario, Hugo Johnstone-Burt, Art Parkinson och Paul Giamatti. Regi av Brad Peyton.

Bild från filmen. Läs andra bloggar om San Andreas, katastroffilm, jordbävning, The Rock, Dwayne Johnson, orimligt, ologiskt, film

Mer lättja och ännu mer film. Idag blev det ”The Lobster”. Där ensamma människor i en parallel (?) framtid får välja att gå med i ett program för att hitta en partner eller bli förvandlad till ett djur.

Det här är en oerhört besynnerlig film av Yorgos Lanthimos (som gjorde Dogtooth för några år sedan). På en gång väldigt underhållande och samtidigt obehaglig. Skådespelarna nästan anti-spelar. Inga karaktärer visar några direkta känslor. Allt rullar på i ett entonigt pratande utan djup, även om det bubblar där under ytan. Skrämmande och roligt på samma gång. Till och med träbocken Colin Farell i huvudrollen som David var för en gångs skull riktigt bra.

Regi av Yorgos Lanthimos. Med bland andra Colin Farrell, Rachel Weisz, Ben Whishaw, John C. Reilly och Olivia Colman. Genre: Märkligt drama. Se trailer här.

Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10).

Bild från filmen. Läs andra bloggar om film, The Lobster, Yorgos Lanthimos, Dogtooth, Colin Farell, Rachel Weisz, Ben Whishaw, John C Reilly, Olivia Colman

Så jag gav mig på att titta på ”Mad Max: Fury road”. Jag visste ju ungefär vad det var jag skulle få se, men vilken jäkla skitstorm till smörja det var.

Regissören George Miller (som även regisserade första Mad Max från 1979) måste varit full eller något sånt, för skådisarna gjorde ett inte så bra jobb. Jag tittade, försökte förstå om den skulle vara underhållande eller spännande. Men den kändes bara otroligt omodern och … onödig.

Allvarligt talat förstår jag inte alls hur den kunnat få så bra recensioner. Alla recensenter måste fått någon slags hjärnkollaps (97% på Rotten Tomatoes) i sin önskan att det skulle vara bra att de glömde bort att titta. Att den dessutom har 8,2 på IMDb är fullständigt obegripligt, för det här är en riktig skitfilm.

Skitfilm I tell you!

Betyget blir alltså 3/10, för det är trots allt en visuellt snygg film. Och det är ju kul. I typ fem minuter.

Bild från filmen. Läs andra bloggar om Mad Max Fury road, film, Mad Max, George Miller, Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult, skitfilm

Eftersom jag gillar filmer och serier om trasiga människor tittar jag ikväll på det femte och sista avsnittet av den brittiska spion-drama-thriller-serien ”London Spy”. En miniserie i fem delar med Ben Whishaw i huvudrollen och en väldigt bra Jim Broadbent i en av birollerna.

För att inte avslöja och spoila något om den berättar jag ingenting, men den är väl värd att kolla in (kommer på SVT, troligen i januari). TVdags skrev också om den häromdagen.

Bild från serien på BBC 2. Läs andra bloggar om London Spy, Ben Whishaw, BBC, drama

Eftersom jag gillar att kolla på film så hoppade jag på Netflix-tåget i helgen (gratis test-månad) och nu såhär några dagar senare kan jag lugnt konstatera: Jag är inte övertygad. Helgen spenderades med att leta igenom filmbiblioteket och försöka hitta något kul att titta på. Uppenbarligen är det mest gammal skåpmat och ett par egenproducerade serier.

Kolla på film? Nja, tydligen inte via Netflix i alla fall.

Nu vet jag ju att om man lossar upp alla idiotiska regionspärrar och får tillgång till t.ex det amerikanska (eller globala) utbudet så blir det en annan femma. Plötsligt får jag tillgång till väldigt många fler och intressanta filmer, dokumentärer och serier.

Såklart det är pengar som ligger bakom, men filmbolagens regionspärrar är f-n provocerande. Släpp allt fritt. För om det nu är så att jag inte hittar det jag vill se på lagliga vägar, vad har jag för alternativ?

Nåja. Igår hittade jag i alla fall (i svenska Netflix) den gamla engelska serien Misfits (som jag aldrig fastnade för när den gick på tv). Men nu, efter de tre inledande avsnitten, jo’rå, den verkar ju faktiskt riktigt kul.

Läs andra bloggar om film, netflix, soffa, helg, filmintresserad, regionspärr