Det där med att titta på TV

Knappast nytt, men jag tänkte på det här med linjär TV. Sån som visas enligt tablå. För mig som helt trillat av den typen av tittande känns det plötsligt nästan konstigt att det ens förekommer fortfarande*. Jag ska alltså behöva sitta och vänta på att få se det jag vill se?

Näe va.

Ny teknik, streamande och nya typer av kanaler (exempelvis streaming och play-sajter) ger mig omedelbar tillgång till det jag är intresserad av och vill se. Media, film, program och serier konsumeras allt oftare och för fler och fler annorlunda idag jämfört med bara för ett par år sedan. Som exempel, hur jag under två dagar på min julledighet plöjde alla avsnitt, även om den egentligen hade ett par år på nacken, av ”In the flesh” som SVT nu långsamt visar ett avsnitt i veckan av (se den förresten, den är bra). Eller att jag i princip kan se vilken film jag vill, när jag vill.

Nu väntar jag egentligen bara på att de stora internationella producenterna av film, program och serier inser hur vansinnigt det här med regionindelning är. Ett tydligt exempel är Netflix som i Sverige har ett långt mindre utbud än i sin amerikanska version. Det är egentligen inte Netflix fel att det är så, för fortfarande verkar inte ”branschen” förstå att vi lever i en global tid (det här tjatade jag om redan för många år sedan). Men varför kan jag inte få se filmerna och serierna som finns där här? För om jag vill, kan jag ju ändå få tillgång till dem.

Vad jag vill säga med det här? Jag vet inte. Men jag är för den nya tidens tittande. Där jag själv styr när och hur jag vill titta. Gör allt tillgängligt nu. Överallt och direkt.

* Såklart förstår jag att folk fortfarande tittar på traditionell TV och så kommer att göra i många år till. Och jo’rå, det händer att jag också gör det, men alltmer sällan. Men som koncept, nu såhär i vår digitala tidsålder, är det egentligen en ganska märklig företeelse.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , ,

Skriv en kommentar, då blir jag glad!