Efter fyra dagar kom sluta-röka-depressionen. Jag skickade sms till Ti-hi:
Jag: Usch. Idag känner jag mig deprimerad och halvt gråtfärdig. Jag vill börja röka igen.
Ti-hi: Ge inte upp Janne! Du är stark! Själv är jag en förtappad människa med dålig karaktär… Jag kör igång på måndag ist, känner mig mer förberedd för det, nu går det bara inte!

Det kommer såna där svallvågor av extremt begär som gör mig näst intill galen av röksugenhet. Den som provat att sluta/har slutat, vet precis vad jag pratar (skriver) om. Den som aldrig haft det problemet förstår inte. Periodvis är det verkligen skitjobbigt … även om jag försöker låtsas motsatsen.

Det är bara dag tre, det känns som en evighet.

Idag vaknade jag en timma (!) innan väckarklockan ringde. Inte pigg, men jag kunde ändå inte somna om. Det är synnerligen irriterande. Jag minns att det var likadant förra gången jag slutade röka. Helt plötsligt vaknade jag på konstiga tider utan att kunna somna om. Nog för att man chockar kroppen med avgiftningen. Men va f-n.

Det är som jag skrev igår. Det är bland annat efter maten suget är som starkast. Det är då jag verkligen vill skita i alltihop och gå ut och ta en cigg.

Grattis Micke på födelsedagen. Hoppas den blir toppen!
(Jag hittade en telefon-till-dator-sladd till en Sony-Ericsson-mobil vid min gamla bärbara dator, jag gissar att den är din. Jag tar med den på lördag)

Motherfuckinghelvetesskit vad röksugen jag blev efter lunchen.

Jag sitter och kollar i arkivet hur duktig jag var då. För några år sedan. Det var inte ett par. Det var tre. Tiden går så väldigt fort. Jag var bäst. Synd på en sån duktig höst.