Dagens skönaste är Nina Simone med ”I can’t see nobody” (Daniel Y. Remix)
(Länk till iTunes)
Att inte alla människor har en egen blogg. Jag menar verkligen alla. Varenda kotte. Då kunde man liksom hålla koll på sina vänner och bekanta, se vad de gjorde och vad de hade för sig. Eller om man var nyfiken på någon, då kunde man bara kolla in bloggen. Det skulle vara så fantastiskt roligt.
Jag tror jag att jag har drabbats av den berömda vårtröttheten den här veckan. De senaste dagarna har jag varit så vansinnigt trött. Som en Zombie. Det har varit svårare än vanligt att vakna på morgnarna och att ta sig upp ur sängen har varit … ansträngande. Det har även inverkat på mitt humör och gjort att jag gått omkring och varit lite småsur mest hela tiden. Nu får det vara slut med det. När jag känner mig trött och sur ska jag låtsas som ingenting och vara pigg och glad istället.
Alla har sina svackor ibland. Gårdagens dåliga dag fortsatte även idag.
Mötet. Suck. Jag kom mig inte för att säga något, hade ingenting att säga. Jag blev bara alldeles trött av att höra på. Mannen vi hade möte med babblade på. Det som sades kunde sagts över telefon. En av de gamla tanterna kastade ur sig argument som inte var sakliga och det går inte att diskutera med såna människor, det är liksom ingen idé (och då är det meningen att jag ska vara på hennes sida). Min bror talade istället. Han fick göra det åt mig. Själv satt jag mest och suckade och fnissade om vart annat. Inombords. På utsidan låtsades jag som om det regnade.
Idag vet jag inte riktigt vad det är med mig. Jag borde vara på ett sprudlande humör med tanke på vädret. Men det är jag inte. Jag känner mig lite … småsur. Kanske för att jag vaknade i morse och inte alls hade någon lust att gå upp ur sängen. Kanske för att jag efter jobbet idag måste sitta i ett möte jag inte alls har lust med. Jag vet som sagt inte. Men småsur känner jag mig.
Idag blev jag stannad av polisen igen. De hade blåskontroll och även om jag vet att jag inte har något att oroa mig för så känner jag ett visst sting av oro när de vinkar in mig.
Nej. Jag förstår verkligen inte Timbuktus popularitet!
De senaste dagarna, och idag igen, har det varit så vårigt ute att jag blir alldeles till mig. Jag älskar våren och jag hatar vintern nästan lika mycket som jag hatar senap och är så innerligt glad att det känns som att den är över. Och även om jag vet att det säkert kommer ett litet bakslag så gör det ingenting. Såna där bakslag brukar vara väldigt tillfälliga.
Det är bara några dagar sedan The Ark vann melodifestivalen med sin ”The worrying kind” och redan nu, efter att radio har spelat den i vad som känns som en miljard gånger, är jag så trött på låten att jag nästan kräks. Igår när jag åkte hem efter jobbet så började den spelas i radion. Då bytte jag kanal, hmm, där spelades den visst också … då bytte jag igen till ännu en kanal och se där, där var den också. På tre kanaler samtidigt. Det är ingen hejd på hur radio spelar sönder låtar ibland.