När jag hade sett filmen ”An inconvenient truth” för ett tag sedan, undrade jag om Al Gore levde som han lärde. Och svaret är tydligen: Nja, kanske inte riktigt.
Inte för att jag bryr mig något speciellt, men att det är dags för Polarpriset hade jag missat helt och hållet … och även om namnen; Steve Reich och Sonny Rollins kanske (?) låter bekanta, så säger de mig ingenting.
Helgens intensiva festande har gjort att jag fortfarande nu på måndagsmorgonen känner mig, om möjligt, ännu segare än vanligt. Till en början var det ganska okej att gå upp och duscha och sådär, men sen, efter en liten stund, så kom kraschen och jag blev vansinnigt trött.
Argh. Den som uppfann snapsen borde ha ett kok stryk. Suck. Pust. Stånk och stön. Idag är allt lite segt och jobbigt. Festen igår, ölen, snapsandet som det envisas med, har gjort att jag idag är ett vrak. En spillra av mitt vanliga jag.
Hjärnan är inte riktigt i fas med resten av kroppen och kroppen känns … suck … och när jag ändå är inne på det temat så känns det som om någon har bajsat i min mun.
Idag säger jag hipp hipp hurra och grattis till Titti. Grattis på födelsedagen! Hoppas att det blir en fin-fin dag! Vi ses sen.
Idag sitter jag och lyssnar på Rufus Wainwrights nya album ”Release the stars” som jag köpte igår och det låter bra. Svulstig pop. Jag ska ge den några lyssningar till innan jag betygsätter den (helt okej betyg i Svenskan och DN). Man vet liksom på något sätt vad man får när man lyssnar på Rufus.
Ledig fredag och då vaknade jag naturligtvis nästan som vanligt. Suck. Jag som hade hoppats på att få sova ut ordentligt. Är det Murphy och hans jävla lag som är i farten?
Ofta när jag sätter mig i bilen så vräker jag på en skiva, skruvar upp volymen och sjunger med. Jag sitter och skrålar bakom ratten som en annan dåre. Vid rödljus tittar jag i backspegeln och ser allt som oftast att personen i bilen bakom gör samma sak. I bilen är vi alla popstjärnor!
David Finchers nya film ”Zodiac” hade premiär igår och den vill jag se jättemycket. Den fick ljummet betyg i DN men väldigt bra i SvD. Kolla trailern här.
Ju mer jag läser om iPhone, desto mer vill jag ha en nu. Det är så tråkigt att vänta på något man vill ha.
Jag har tappat tron på människan. Ibland ser man saker och man blir så trött, så trött. Det finns människor och så finns det tydligen de som inte har alla hästar hemma. Jag själv är av den åsikten att bidrag är (och ska vara) en högst tillfällig lösning för de som verkligen behöver det och inte ett alternativ för de som inte känner för att jobba.
Dagens konstigaste rubrik måste väl ändå vara SvD’s svengelska till Arnold/Reinfeldt-artikeln … där Arnold är the Governator och Reinfeldt helt enkelt får vara The Moderator. Men det är ju bra att någon håller i trådarna.
Jag mötte en man på cykel utanför jobbet häromdagen. Tatuerad över hela ansiktet. Det såg verkligen inte bra ut. Undrar om han kommer att ångra sig?
Idag är det Norges nationaldag. När ska vi invadera och ta tillbaka det som är vårt?
Nu är det ”back to normal” här på bloggen. Att hitta världens 10 bästa videos var svårare än jag tänkt mig och om jag skulle få för mig att göra den i framtiden så kommer listan troligen att se annorlunda ut … och tack Björn för idén, hur känns listan tycker du? … och vad tycker ni andra?
Nu är det långhelg för mig. Ledig torsdag och ledig fredag. Det är ju riktigt skönt.
Den här hade jag som vinnare redan när jag började med den här listan. Den är alla skräckmusikvideos urmoder (hmm) och videon i sig är precis det – som en riktigt obehaglig skräckfilm. Jag ser fram emot då Chris Cunningham långfilmsdebuterar. Även om låten inte är världens bästa så är Cunninghams video och Aphex Twin-låten kanske den ultimata kombinationen. Det blir inte bättre än så här i musikvideovärlden.
Det är något speciellt med Sigur Rós videos. Det gäller flera av dem. Förutom att det är snyggt foto är det vemodigt samtidigt som det känns hoppfullt. Jag hade svårt att välja först, flera av deras videos platsar nästan på den här listan. Men videon till ”Viðrar vel til loftárása”, med två killar som tycker om varandra och en pappa som inte kan hantera det, lyfter låten. Det är stämningsfullt, slow motion och det funkar väldigt bra ihop.
Man skulle kunna ta vilken som helst av Fatboy’s videos från de senare åren för de är nästan geniala allihop. Den här är dock bättre än alla de andra och när den kom så var den verkligen ”one of a kind” … och det är regissören själv, Spike Jonze, som vi ser i huvudrollen som dansledaren i videon.
Ta en av världens bästa fotografer, ett stort fint hus och stoppa in en bunt med fotomodeller som bara lattjar och inte har det det minsta tråkigt. Då kan ju inte videon bli dålig (även om låten egentligen har ett mycket allvarligare tema).