Arkiv för december 2017
Det där att fira jul och äta för mycket mat
Julaftonens firande är till ända och det betyder som vanligt att det ätits alldeles för mycket mat. På det där sättet att man blir lite illamående. Jag har umgåtts med min familj och det har fikats och pratats om nästan allt mellan himmel och jord. Sen har jag fyllt på med lite chokladbitar däremellan, trots att jag redan var närapå sprickfärdig. Jag har gett bort klappar och fått några själv (man blir tydligen aldrig för gammal för att tycka att det är roligt att få julklappar).
Nu ska jag lägga mig i soffan och bara dö mätthetsdöden en stund. Jag ska nog bara pilla i mig en liten chokladbit först.
Nu är julen här. Ha en god!
Så blev det dags för julafton och den spenderas enligt traditionen med familjen. Lugnt och skönt, utan stress. Det blir mycket lättja och en hel del frosseri … och för de som har varit snälla under året kanske det även blir en liten klapp.
God jul!
Not one more touch … drink … minute … night
This is the moment I surrender
Jag skippar julmusiken idag och spenderar uppesittarkvällen sittdansandes hemma i soffan istället. Dan före dopparedagens pulserande lilla popdänga är det amerikanska Nicholas Petricca och hans Walk the Moon som står för och låten som låter heter ”Surrender”.
Andra om Walk the moon, Surrender, What if nothing, uppesittarkväll, dan före dopparedan, julafton
Dan före dopparedan!
Det är dan före dopparedan och lång sovmorgon. Sen kom hungern och det blev frukost och allmänt skönt morgonskrotande. Såna morgnar borde man alltid ha vare sig man är ledig och inte behöver göra någonting alls eller måste gå upp för någonting. Där man helt enkelt kan ta några timmar på sig bara för att vakna till liv.
Dagen fortsatte med fika på ett tokvarmt GK, en kort stros på stan och efter ett tag blev det en fika till. Kaffestirret är efter det inte långt borta. Sen gav jag mig på att försöka ta en selfie. Men, jag är inte bekväm framför kameran ens när jag gör det själv. Hur jag än gör ser jag koko ut. Det fick bli som det blev.
Så med tomteluvan på skallen önskar jag God jul!
Klappade klappar klara
Jag har lite tomteverkstad hemma idag. Julmusiken låter ur högtalarna och jag har nu sett till att alla klappar är klappade och klara inför julafton på söndag. Så jag antar att nu är det egentligen bara att ta det lugnt och invänta tomten.
Vi kör på det.
Ordning och reda, nystädat och freda’
Fixarmorgon. Jag har diskat, dammat av, dammsugit, skakat mattor, torkat golv och städat toalett. Nu ska jag vara julledig ett tag. Det ska bli sjukt skönt. Dessutom. Den där eländiga monsterförkylningen som klubbade ner mig förra veckan snörvlar (förhoppningsvis) sina sista små snörvlingar inne i näsan.
Call me by your name and
I’ll call you by mine
Det blev filmdags. Igen. På filmsajter har det surrats mycket om ”Call me by your name” under året så jag har sett fram emot den länge – och med höga förväntningar.
Det är 1983 och amerikanske Oliver spenderar sex veckor i Italien som forskarassistent hos professor Perlman och hans italiensk-fransk-amerikanska akademikerfamilj. I huset finns sonen Elio som spenderar dagarna med klassisk musik och att läsa böcker. De faller och det är stillsamt, vackert, romantiskt och väldigt gripande om den där första, intensiva kärleken och hur smärtsam den kan vara. Och när filmen är slut sitter jag både med ett leende på läpparna och en tår i ögat.
Sen är det den där lilla grejen med soundtracket också. Älskar pianomelodierna som understryker känslospelet. Dessutom är det några Sufjan Stevens-låtar med. Bara en sån sak.
Betyg: ★★★★★★★★★★ (8/10). Regisserad av Luca Guadagnino och manus av James Ivory, baserad på boken av André Aciman. I rollerna Armie Hammer och Timothée Chalamet. Se trailer här.
Jo, det har varit ungefär som filmår brukar. Högt och lågt. En del filmer som jag såg var nya, andra kanske hade några år på nacken. Det blev kanske runt hundra eller så eftersom jag i år även hunnit med att kolla igenom några serier. Som till exempel alla säsonger av Game of Thrones. Men den tycker jag inte är mer än en underhållande bagatell.
Annars började det så väldigt bra i januari när jag knockades av Moonlight, Arrival och A Monster Calls. Sen stannade det liksom av litegrann. Det blev många filmer som var okej (och några riktigt usla). Och några som stack ut mer än andra.
Manchester by the Sea var fenomenal och TV-serien 13 reasons why var härligt amerikanskt collegedrama med mycket svärta. Efter Sing Street satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Le voyage au Groenland fick mig att skratta rakt ut och Juste la fin du monde var motsatsen och riktigt jobbig att se. Sen fortsatte det med Trainspotting 2 och hela gänget lyckades följa upp och det var väldigt bra. Dokumentären The Red Pill väckte tankar. Sen kom Stranger Things 2 som också lyckades följa upp. Dessutom, tredje säsongen av Mr. Robot går från klarhet till klarhet (men den har jag inte sett klart än)!
Och till sist, svenska, fina Småstad förstås och dokumentären Himlens mörkrum av bröderna Löfstedt. Och det inte för att de har Vadstenakoppling.
Bilden ovan från filmen. Andra om Call me by your name, Luca Guadagnino, Armie Hammer, Timothée Chalamet, Film, filmår, årets bästa
Äntligen! Vi skålar, jublar och hurrar!
Hurra. Det är nu, klockan 17:28, det händer. Det är vintersolståndet och det är årets kortaste dag. Mörkret är som mörkast och dagen består endast av (här i min trakt) lite drygt sex fjuttiga timmar av dagsljus. Idag lutar jordens rotationsaxel som mest bort från solen och nu vänder det. Äntligen.
Nu går vi mot ljusare tider. Hurra!
Jag lever! Fast är lite som en zombie.
Tillbaka på jobbet efter nerbäddade dagar och det gick ju bra. Eller bra och bra, jag var på kontoret, min hjärna fungerade inte som den borde och jag fick väl egentligen inte speciellt mycket gjort alls. Känslan var ungefär som att insidan av huvudet var nersmetat med extra trögflytande sirap där tankarna rör sig som i slow motion.
Men ändå!
När jag kom hem blev det ett snabbt varv på Storgatan och sen hem till vila.
Ja, jag ser ljuset. Äntligen!
I natt vaknade jag genomsvett och av att sängen var dyblöt. Den feber som hängt med de här dagarna verkade lämna mig och trots jobbigheten i feberblöta lakan, så kändes det lite skönt.
Så alltså. Jag mår äntligen lite bättre. Tror jag. Det känns i alla fall som att det har lättat. Fast jag är fullständigt utmattad av att ha legat nerbäddad i sex dagar.
Jag tog en kort promenad förut. För att få lite frisk luft och rörelse. Nu ska jag vila igen.