Jag har söndag. Det är regnrusk och det är tvättstuga. Första maskinen är alldeles snart klar och när innehållet i den är omhändertaget ska jag ta mig en kopp kaffe och läsa nyheter.

Efter morgon, fix och allt det där som man gör en lördag när man är ledig, blev det fika. Kaffe och en liten kaka. Sen åkte jag ut på landet. Efter förra veckans krasslighet, veckan på kontor och höstrusk kändes som att naturen var ett bra alternativ. Frisk luft och promenad. Friska vindar, men fint och skönt ändå. Jag stötte på ett gäng kor som inte brydde sig alls trots att jag ropade ”Hej kossorna” till dem om och om igen.

Jag är som redan trött på hösten och längtar tillbaka till sommarens heta, sköna dagar. Regnrusk, blåsig blåst och allmän förödelse är inte min grej (nåja kanske inte förödelse, men en takpanna blåste ner häromnatten och kraschade utanför mitt sovrumsfönster). Jag kan tycka att det är väldigt mysigt med höst och stormar ibland, men nu vill jag ha solsken.

Arbetsveckan fortsätter och tiden går som vanligt alldeles för fort. Det känns som att hösten har bitit sig fast nu och plötsligt lyser det massor med lampor hemma som har varit släckta länge. Musiken lugnar ner sig och idag har jag uppdaterat den lugna låtlistan i min musikspelare. Drygt tre timmar av sliskiga ballader, mjuka låtar och stillsama melodier. Ganska precis vad man kan behöva när man sitter i bilen en regnig morgon eller en blåsig höstkväll i slutet på september.

Efter att ha sovit mer eller mindre sedan i fredags och hela helgen kom det i natt fatt mig och sömnen ville inte alls vara med. Men jag mår i alla fall nästan bra nu. Om nu bara näsan kunde sluta snora sig också så skulle allting kännas ganska bra.

Förutom kylan utomhus då förstås. 4° C när jag parkerade bilen utanför kontoret i morse. WTF! Det är ju fortfarande bara september. Om det är såhär kallt nu, hur kommer det då bli i vinter?!

Med sommaren fortfarande i relativt färskt minne så känns det nästan märkligt att snart behöva plocka fram mössan. Isande nordanvind (?) gjorde min snaggade skalle blev alldeles kall och frusen när jag gick och hämtade lunch idag. Kanske för att jag fortfarande är lite matt efter helgens förkylningsfrossa.

Annars befann jag mig på jobbet som vanligt idag. Kroppsligen. Hjärnan kändes ganska mosig, men fungerade hjälpligt. I alla fall så mycket att jag fick några saker gjorda. Och det är ju alltid något.

Igår kväll fick jag en sån där fin liten feberfrossa. Jag började frysa så intensivt att jag nästan som krampade i hela kroppen av det. Så jag ställde mig i duschen och vred på värmen så mycket att det nästan brände mig. Sen stod jag bara där. Kanske en halvtimma eller så innan frossan till slut försvann.

Idag började jag dagen med att sova länge, äta lite frukost, sova en timme till och sen gå en kort promenad längs sjön igen. Jag har nu fått ont i benen och kroppen av att ha legat still så mycket.

Jag hatar att vara förkyld.

Jag tog en promenad. Vinden efter stormen Knud har lugnat ner sig och jag tog ett varv ner mot sjön. Det var direkt oskönt. Men kroppen behövde lite rörelse, så jag suckade mig fram där en stund innan jag vände och gick hem igen. Småfrusen och seg.

Jag hatar att vara förkyld.

Hade det inte varit för att jag ligger hemma och är ynklig så hade jag helst gått med i Vadstenas Prideparad idag. Men jag såg den från mitt fönster och det verkar som, som förra året, att väldigt många gick med även i år. Det är fint att så många här i den lilla byn sluter upp och står upp för att vara en inkluderande stad.