Plötsligt blev jag så otroligt mätt på Danmark och kände att jag var klar för den här gången (att det inte verkade finnas lediga hotellrum kanske också spelade in). Istället ville jag bara hem, så jag körde upp på färjan och gjorde det. Åkte hem. Och när jag klev in genom dörren hemma, seg och trött av åkandet, så kände jag ”f-n, jag skulle åkt åt andra hållet istället”.

Från Hornbæk till Humlebæk och där mötte jag upp Lotta, Micke och barnen utanför entrén och sen strosade vi omkring inne på muséet hela dagen. Fast först började vi med en (ganska medioker) lunch i restaurangen.

 

Det är mycket videokonst och små modeller i verken av Pipilotti Rist, men det är i de mer storskaliga grejerna som hon blir intressant. Där man inbjuds att interagera, delta och vara en del av konsten.

 

Ibland känns det nästan tramsigt, men sen upptäcker man små detaljer och plötsligt upplever jag hennes verk som humoristiska. Här och där, i hörn och platser man inte förväntar sig, hittar man små gömda skärmar med filmer som rullar, låter, händer.

 

Sen blev det inte så muntert i och med utställningen ”Homeless Souls” där framför allt Erkan Özgens ”Wonderland” grep tag hårt i en. Ett några minuter långt klipp med 13-årige och dövstumme Muhammed som berättar om när IS attackerade den kurdiska staden Kobani och hur de flydde. En historia utan ord (se kort klipp) som gav mig en klump i halsen och en tår i ögat.

 

Ett återbesök inne i Yayoi Kusamas ”Gleaming lights of the souls” är en självklarhet. Det är ett verk värt att uppleva om och om igen. Den här gången med en selfie.

Morgon och återigen en hotellfrukost som inte var så mycket att hänga i granen. Danskar är tydligen inte så bra på det där med svulliga hotellfrukostar.

I väntan på senare, när jag ska möta upp mina vänner, så åkte jag på en liten förmiddagsutflykt till Hornbæk. Jag köpte en hatt för att skydda skallen, strosade runt på stranden och i hamnen, tog en selfie och drack kaffe i skuggan under ett parasoll på ett kafé.

 

Här är en del av stranden i Hornbæk. Den var fin och jag kände inte ens på vattnet.

Det blev en Aperol Spritz på Axeltorvet och en utservering där lokalbefolkningen tydligen var ute och fredagsfirade i kvällssolen. Många av dem väldigt glada i hatten. Eftersom jag var seg efter en lång dag blev det promenad tillbaka och ett lugnare ställe med en ”lille øl” innan jag gick hem till hotellsängen.

Eftersom jag ska träffa mina vänner i närheten i morgon, så gör jag Helsingør nu på kvällen. Det är danskt gemyt och väldigt mycket folk överallt. Jag åt en fish and chips med dansk remoulade och drack en öl på en uteservering förut och märkligt nog såg jag naturligtvis Vadstenabor som kom och strosade. De såg inte mig, så jag låtsades som ingenting, för de är inga jag känner. Nu ska jag ta en dusch och sen ska jag dra ett varv på stan.

…och hotellet känns i alla fall tusen gånger bättre än det jag sov på igår.

Någon mil från klinten så ligger den lilla staden Stege. Så jag stannade där, strosade omkring en stund och satte mig sen på torget och drack en kaffe på Café Frederik VII. Det kändes ganska härligt ändå, trots att kaffet var blaskigt.

Sen fortsatte jag igen. Egentligen hade jag tänkt att klättra upp i ett annat torn, men plötsligt kändes det omständigt och skräckinjagande när jag såg det på nära håll, så jag hoppade över det. Coolt som f-n, men jag hade inte klarat av att gå upp där.

Klockan var ställd och självklart vaknade jag en halvtimma innan den var tänkt att larma. Som alltid när jag sover borta, sover jag inte jättebra första natten. Ovanan vid säng, ljud och whatever. Så jag gjorde mig i ordning och gick ner till hotellets frukost. ”Mums”, tänkte jag. Tills jag mötte den. Det var f-n den tröttaste ursäkt till hotellfrukost jag sett. Tråkigt som tusan … och inte ens färskt bröd hade de lyckats duka upp med.

Sen gav jag mig iväg på äventyr. Dagens första mål var Møns Klint. Konstigt det där hur jag har en tendens att hitta saker som innefattar höga höjder när jag lider av panisk höjdskräck.
 

Efter att ha parkerat bilen tog jag trappan ner till havet. Den sicksackade sig genom skog och ner längs branta stup. Sen stenstrand och vackert som tusan med de vita klipporna som stupar 128 meter rakt ner. Jag plockade även med mig ännu ett par stenar till min samling. Att gå upp de där 992 trappstegen igen efteråt var ju däremot ganska … suck, stånk, stön … ansträngande.

Jag råkade spela in ett litet klipp där nere också.
 

Jag velade både igår kväll och på morgonen om vart jag skulle ta vägen, men så bokade jag in mig på ett litet hotell och plötsligt hade jag åkt över bron. Jag hamnade i Vordingborg på sydsjælland.

Så jag kommer till den lilla staden och det är tydligen ”Festuge” (festvecka) och hela staden är rustad för fest med scen på torg, ölkiosker både här och där. Det känns lite trevligt och gemytligt. På scenen sitter någon som heter Søren Huss och spelar och jag åt indiskt och drack en öl.

Hotellrummet dock. Det luktar riktigt inpyrd gammal cigarettrök. Lätt ofräsht faktiskt.

 
Förresten – om du ska ut och resa och bokar hotell via Booking – använd den här länken så får både du och jag en bonus på €15.