Tolv timmar kvar till slutet. På året och decenniet. Här når vi vägs ände. Kliver över strecket och börjar på ett nytt. På det stora hela ett ganska bra år, men hösten var tung. Mörker både ute och inne. Jag längtar till vår då livet känns enklare. Det är det inte. Men känslan. En del av det är ljuset. Jag behöver det för att leva. Mörker är inte min grej.

Idag dock, årets sista dag, bjuds det på solsken!

Egentligen betyder det ingenting. Årsbytet. När allt kommer omkring är det bara en siffra och egentligen inte så mycket att bry sig om. Livet rullar på ungefär som vanligt och skillnaden är att det i kalendern står 2020 istället.

Å andra sidan. Det blir ett nytt år och som vanligt hoppas jag att det nya blir bättre än det förra. För visst ska man försöka få det så. En uppåtgående spiral av bättre. Det är också ett snyggt och jämnt årtal och det är bra. För jag gillar jämna tal. Dessutom kan man också se det som ett avstamp för något nytt. Eller en dag för reflektion och den förhoppningsfulla förväntan över vad som komma skall.

Det nya året. Decenniet. Framtiden. Det nya livet. Förbättringen. Fortsättningen.

Så kan man göra. Och kanske fira litegrann. Med bubbel. Så jag avslutar och önskar ett gott slut och ett gott nytt. Vi ses på andra sidan.

Skål!

På årets sista dag tittar den äntligen fram. Solen. Trots att det blåste isande vindar och halv storm så gav jag mig ut på promenad. Ut till Tycklinge och tillbaka. Bara för att få lite solsken. Friskt och upplyftande med ljuset. Och visst gjorde det lite ont i ögonen av att se den där ljuskällan igen.

Det blev en promenad runt i den lilla staden för att sträcka på benen. Nästan som ljummen (nåja) halvstorm och trots blåsten är det ganska skönt ute idag. Jag kunde dessutom nästan ana att det fanns en himmel bakom de grå molnen. Halvvägs ut på piren vände jag. Där blev vinden för … påtaglig. Ett varv runt kyrkan och sen gick jag och handlade.

För övrigt gillar jag min nya telefon väldigt mycket. Storleken på skärmen, kameran och känslan i den gör att allting helt enkelt känns mer och bättre. Eller hur man nu ska förklara det.

Jag textar Daniel och vi bestämmer att det är kaffedags. Så vi går till det gamla skrället och dricker en kopp (och påtår). Sen sitter vi där en stund, pratar om ditt och datt och om det usla gråvädret. Sen lämnar vi, går en kort stros längs sjön och det är inte skönt.

Man vaknar med ett ryck. Det är mörkt, så man tänker att klockan fortfarande är natt. Man vänder sig och tänker somna om en stund, men slår en glimt på klockan. Den visar 09:12 och mörkret är inte natt och det är tydligen morgon och ännu en gråvädersdag.

Ja, jag kanske låter lite onödigt bitter över ett väder som jag inte kan styra över. Men jag är vansinnigt trött på det grå som pågått sedan typ slutet på oktober. Nu får det f-n vara nog.

Friskt. Det är så man brukar kalla kallt om man ska försöka vara lite positiv. Men när jag gick på en promenad längs sjön så passar ändå det ordet till känslan av hur det var. Några minusgrader och vindstilla. Frisk och klar luft. Sen var det väldigt skönt att komma in i värmen igen.

Gårdagens kväll spenderades på nygamla restaurang Bakgatan. Nya ägare och ny meny som vi testade. God mat, några glas vin och glada vänner runt bordet. Sen avslutade vi med ett glas vin på Hörnet innan natten kom och idag är jag lätt seg i skallen.

Jag har självklart också pillat med min nya telefon. Känslan är najs. Ungefär exakt som förut fast med större skärm. Kameran känns väldigt kompetent (för att vara en mobilkamera alltså). Bilden här ovanför är knäppt med den. Jag passade också på att rensa lite. Alla gamla appar som aldrig användes behövde t.ex inte följa med och även om det skötte sig själv, så tog det en stund att föra över allt från den ena till den andra. Alla gamla inställningar finns helt automagiskt i min nya och den gamla är raderad och nollställd.

Det är så vansinnigt svårt att vakna. Jag gick inte och la mig speciellt sent igår kväll. Men när ögonen långsamt öppnas och det fortfarande är som mörkt, trots att klockan passerat nio, känns det som att det fortfarande är natt. Så jag vill bara ligga kvar och somna om. Mörkret får mig inte upp. Men jag gör det ändå. Äter frukost. Försöker vakna och gäspar mig genom morgonen.

Idag blev det som jul två. En annan dag av firande. Eller vad man ska kalla det. Frosseri i alla fall. Fast istället för julmat blev det mammas kyckling. Den gamla goda klassikern med gräddsås och potatis (det var länge sedan). Sen klappades det klappar och det var kaffe och fika och oavbrutet prat i mun på varandra (för i föräldrahemmet existerar inte tystnad) och sen blev magen återigen sådär sprickfärdigt mätt.