Det blir inte lika mycket fredagsfeeling när man sitter hemma vid köksbordet och jobbar. Även om den finns där litegrann så flyter dagarna in i varandra på ett helt annat sätt nu. Det är skönt och förvirrande på samma gång. Idag blev det schnitzel till lunch och efter den fick jag paltkoma de luxe.

Här ovan är en bild från gårdagens naturpromenad. Det är väldigt najs att allting äntligen börjar bli grönt ute bland alla växter och träd. Nu ska jag ta en kaffe på terrassen.

När dagen (den arbetsrelaterade) tog slut drog jag ut i naturen och gick en promenad i skog och mark. Där fick jag se min första Steglits och de är ju fina. Jag har aldrig sett en sån live förut. Tyvärr var den (som vanligt) lite för snabb för mig för att jag skulle hinna ta kort på den ordentligt.

Sen åkte jag hem igen och åt kvällsmat.

Halvvägs genom den sjätte jobba-hemma-veckan och jag börjar faktiskt vänja mig vid att sitta ensam hemma vid köksbordet. Jag får i alla fall väldigt mycket gjort eftersom jag fortfarande är lika usel på att ta pauser. Samtidigt är det lika trist som i början eftersom jag föredrar att ha kollegorna i närheten.

Som vanligt blev det en promenad när jobbdatorn stängdes. Det är varmt ute. Sommarvarmt.

Arbetsdagen flög snabbt och det blev en timmas cykeltur istället för promenad. På min nya fina cykel. Fram och tillbaka, gata upp och gata ner. Runt Tycklinge och lite hit och dit. Kanske inte så mycket motion, men för att det är roligt att cykla på den nya cykeln och det är ett avbrott och variation från promenaderna.

Sen hem till kvällsmat.

 
Bilden: Träd utanför Furåsa. Från för några veckor sedan.

Solskensmåndag. Lunch ute och omväg tillbaka till köksbordet för att få rörelse och solsken. Möten hela dagen. Non-stop. Från det ena och sen direkt till det andra. Sex stycken hanns med. Inte mycket annat dock. I morgon har jag, förutom vårt interna morgonmöte, inget inbokat. Jag tänker försöka hålla det så. När jobbdagen var slut tog jag en timmes solskenspromenad och det kändes nästan som sommar.

Det verkar nästan som att jag är fågelfotograf mest hela tiden nu. Men det blir lätt så när man rör sig ute i naturen. Naturen är det nya svarta. Ifall du undrade.

Ny natur. Nytt ställe. Fast gammalt ställe. Det är ett svagt minne av att jag varit där. Någon gång i min barndom. Med föräldrar och bröder. Ett vagt minne av något just där. En utflykt eller kanske en bärplockning?

Idag är det strålande solsken och jag älskar det. Fåglarna kvittrar som av glädjerus och det är nästan varmt på riktigt. Vitsipporna blommar så hela marken är vit. Eller kanske inte riktigt, men rikligt av dem är det.

Anemone nemorosa.

Det latinska namnet sitter kvar sen skolan. Varför det nu var så viktigt att lära sig just det.
 

Igår kväll satt jag och lyssnade på Trump när han pratade på sin pressträff. Jösses. Det är något fel på karln. Alltså på riktigt. Någon som pratar sådär, på det sättet som han gör, kan f-n inte vara frisk i skallen.

Idag däremot. Jag söndagar mig och solskensfikar på en uteservering och strosar i solskenet och det är nästan som varmt i alla fall så länge man håller sig i solen och livet känns ganska skönt ändå trots coronaskit och galen president på andra sidan Atlanten.

Här ovanför sitter en liten Blåmes jag mötte igår.

Lördag och sovmorgon igen. Längre än vanligt. Eller egentligen vaknade jag som vanligt, men det var så skönt i sängen så jag somnade om. Sen blev det en stunds fika på GK och det var riktigt varmt där i lä mot väggen på deras uteservering. Jag åkte ut en sväng i naturen också och tog en bensträckarpromenad, sa hej till ännu en Trana som spankulerade omkring där bredvid mig.