Idag är det den 57:e dagen (tror jag) som jag jobbar hemma vid köksbordet (eftersom jag faktiskt var inne på kontoret igår och några gånger tidigare sedan hela den här Corona-grejen började). Det är över tre månader nu. Jag antar att jag har vant mig litegrann, även om jag fortfarande tycker att det är tråkigt. Men dagarna är så lika att de flyter ihop med varandra. Två arbetsveckor till efter den här. Sen kickar semestern igång. Jag längtar.
Det är tydligen onsdag idag.
Idag en dag på kontoret. Vi var där nästan allihop. Mest för att ha något slags avslut innan sommaren och för att säga hej då till Lisa som slutar hos oss. Vi skulle haft picknick, men vädret tyckte inte det. Så vi åt lunch, hade det trevligt tillsammans och sen åt vi paj och glass.
Sen åkte jag hem igen.
Ny arbetsvecka. En kort. Eftersom det råkar vara midsommar på fredag. Trevligt. Seg morgon däremot. Huvudet ville inte alls vakna. Sen jobb, lunch, jobb, möte, jobb och den vanliga efter-jobbet-promenaden. Varmt som f-n var det (eller kanske inte jättevarmt, men eftersom jag flåsar fram som en tjockis så blir jag varm).
Sen hem till kväll.
Söndagens strålande solsken. En skönt varm dag med fläktande bris. Kaffe på kafé och kort promenad. Sen hem till blomvattning, söndagslunch av gårdagens rester och allmän lättja.
Vi satt på Idas balkong. Vi drack Aperol och bubbel, frossade oss proppmätta på fyra sorters ost och diskuterade livet, universum och allting däremellan. Sen blev klockan plötsligt mitt i natten.
Först en AW i det strålande solskenet på en av torgets uteserveringar, sen en stunds lättja innan jag gick ut på en liten kvällspromenad och såg solnedgången över sjön. Som vanligt lite lätt magisk. Som solnedgångarna är här i den lilla staden.
Man lyssnar på radion och plötsligt dyker låtar upp som gör en lite uppåt. Idag passande med fredagsfeeling och gladlåt som blippar sig fram och är ” the hottest record in the world”. Det är engelska
Bild ovan från videon
Vilket otroligt märkligt år det har varit hittills. Inte trodde jag där i mitten på mars att jag tre månader senare fortfarande skulle sitta hemma vid köksbordet och jobba på grund av det där jävla viruset som lamslagit hela världen. Fast först höll ju Trump på att starta ett nytt världskrig med Iran och sen brann halva Australien upp. Och sedan några veckor tillbaka är det en pågående revolution i USA.
Vem hade kunna gissa det?
Morgon. Jobb. Lunch med Daniel i strålande solsken på uteservering. Jobb. Möte. Distansfika med kollegor och en Piggelin. Avslut av dagens jobb. Promenad runt Tycklinge plus lite till. Kvällsmat.
Jag slutade lite tidigare och åkte till en annan stad och lämnade in min dator på en auktoriserad verkstad så att de får fixa iordning den där förbannade skärmen. Shit happens, som man säger. Men sjukt irriterande. Sen kom jag hem till den lilla staden igen och gick en promenad. Fast inte den gamla rundan idag.