Eftersom jag ändå åkte där på E4:an och inte hade något vettigare för mig (och turistade mig), så stannade jag vid Per Brahe den yngres gamla hus där strax norr om Gränna. Mest egentligen bara för att kolla lite på utsikten över Visingsö eftersom jag precis lämnat den lilla ön. Men sen var det den där grejen med dagens väder över Gränna och Visingsö. Inte så najs.
 

Väder är ibland en grej. Gränna syns lite svagt där i diset, men Visingsö är nästan som borta.

Ön är ju inte speciellt stor, ungefär en och en halv mil från söder till norr och bara några få kilometer på bredaste stället, så plötsligt var jag tillbaka där jag började när jag landade på ön. Jag kollade in Visingsborgs slottsruin, strosade runt där och gick ner till vattnet. Men då började det regna igen, så jag gav upp. Så jag satt mitt blöta jag i bilen och åkte bort till hamnen för att se om det gick att åka tillbaka till fastlandet igen … och jag hade sån tur att jag knappt behövde stanna bilen för en färja kom in och jag fick köra på på direkten.

Efter nordspetsen vände jag söderut igen och stannade vid något som hette ”Tempelgården”. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det annat än att det kändes märkligt. Tydligen var det någon visingsökonstnär som hette Olle Krantz som skapade stället som en konstnärsgård. En udda plats. Och öde. Inte en kotte fanns där. Längst bak på gården fanns som ett grekiskt tempel – som var en utställningshall.

 

 
Jag stannade också vid Kumlaby Kyrka, där man kan gå upp i tornet och kolla på utsikten över ön och sjön. Jag tittade in i gluggen där man klättrade upp och det såg klaustrofobiskt ut. Sen gick jag ut och kollade hur det såg ut däruppe. Min spontana reaktion när jag synade räcket på kyrktornats topp var att ropa ”Nä fy faan”.

Så jag struntade helt enkelt i det.

Jag vände bilen och tog den lilla vägen norrut igen. En och en halv mil till öns nordspets. Bara för att. Klart man måste besöka båda spetsarna. Återigen åkte jag tills vägen tog slut. Det fanns inte ens en väg till nordspetsen. Så jag klev ut på en liten stig och gick förbi en kohage. Högt gräs och doften av koskit.

Sen kanske sådär 150-200 meter innan jag var framme tog det stopp. Så jag stannade där. Sträckte upp kameran och klickade en bild. Jag hade nog kunnat krångla mig genom elstängslet som var där och gått fram till vattnet. Men … orka.

Sen tillbaka igen. Kossorna stirrade på mig som om jag såg helt galen ut. Det gjorde jag nog förmodligen också.
 

Jag åkte tills vägen tog slut och Visingsös sydspets stack ut i vattnet. Med utsikt neråt. Längst bort i diset där i bilden antar jag att man kan se Jönköping en klar dag. Nu däremot. Halv storm och regn som piskade mig. Inte skönt alls. Där ligger också Näs slottsruin som uppfördes under 1100-talet. Resterna som finns kvar är kanske inte så mycket att se egentligen.

Men utsikten över sjön är fin.
 

Ibland blir man lite rastlös … eller kanske uttråkad och då är det skönt att ha en bil. Så jag satte mig i den, åkte iväg en bit och körde upp på en färja. Till en plats man ofta åker förbi, men aldrig besöker. Inte sedan jag var ett litet barn i alla fall.

Hej Visingsö, ön där i Vättern.