Blött och lerigt. Blåsigt och 10° C. Regn och solsken om vartannat. Årets första Tycklingerunda var i alla fall varierad vädermässigt. Alla väder samtidigt … typ. Mina skor behöver nu tvättas av. Dagen började annars med en fika och en stros längs vattnet som också avslutades med regn.

Den där gamla boken är fortfarande med mig och fylls långsamt på med anteckningar och ”telefonklotter”. Långsammare än förr då det nästan var ett konstant klottrande. Men alltid med i väskan och på bordet. Tillsammans med favoritpennan.

Dagen däremot. Inte så långsam och rusade fort så jag inte hann med. Inte för att det var något speciellt. Den bara kändes som världens snabbaste dag på något sätt. Konstigt det där hur det kan kännas ibland. För tiden är ju som den är.

Jag kommer hem till huvudvärk och det känns så sjukt jävla onödigt att jag blir lite småsur. Jag äter kvällsmat och sen gör jag inget mer i väntan på att tabletten ska kicka in och ta bort huvudet.

Regntisdag. Bajsväder. Det är ju behagligt att jag jobbar inomhus, men jag blir ändå låg av att det är mörkt och grått fast det är mitt på dagen. Det är take-away idag igen och jag äter kyckling i thairöd curry och kokosmjölk med ris till lunch. På eftermidddagen har jag möte med tyskland igen och det slutar med att jag råkar ta över ett projekt och ger mig själv en ny punkt på min att-göra-lista.

Ny dag, ny vecka och som vanligt är morgonen svårstartad. Jag snoozar, trots att jag vet att det är värdelöst och att man bara blir tröttare av det. Men orolig sömn gör mig om möjligt ännu tröttare än vanligt. Gråväder hjälper förmodligen till. Dagen är som dagar är och lunchen hämtas på take-away-ställe. Sen fortsättning och möte med tyskland och jag fastnar i språkliga formuleringar som inte alltid vill finnas med.

Jag åker hem.

Jag sov så gott, men så plötsligt där vid tre-snåret ungefär känner jag en hand på axeln och någon som väcker mig med ett ”Janne … Janne”. Och handen är där. Jag känner hur den tar mig på axeln samtidigt som jag hör mitt namn. Först tänker jag ”hmm, konstigt”, sen vänder jag mig långsamt och mumlar ”ja, vad är det?”.

Men det är ingen där.

Man söndagar sig. Sover länge och vaknar skräckslagen ur dröm. Jag lider tydligen av höjdskräck även i drömmens värld. Sen alla de där vanliga morgonsakerna som man gör. Med frukost, dusch, kläder… Det blev fika också. Med Daniel. På GK. På vägen hem köper jag bröd … och en godisbit.

Lördagslugnet. Den långsamma frukosten och tillbaka till sängen och en stunds efter-frukost-vila. Sen dusch och iordningsfixandet av mig själv. Det blev kaffe och en liten vaniljbulle på kafé och den lilla strosen efteråt. Sen en runda i mataffären och hem igen.

Nu en stund av ingenting innan det är dags för … ingenting speciellt.