Inlägg taggade med Pretentiös

Twitteri-dum-di-dum

Jag lät twittrandet vara kvar och startade om mig själv. Jag slänger ibland iväg korta meningar (max 140 tecken) som (om man vill) kan låta som något väldigt pretentiöst. Allt självklart beroende på hur man läser. Man kan ju till exempel välja att läsa de där meningarna med någon slags glimt i ögonvrån och ett fniss på läppen. Det skulle i alla fall jag göra.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , ,

…och ännu en.

Pretentiös var ordet. Och väldigt svartklädd. På den tiden hade jag en skrivbok och penna med mig vart jag än gick och skrev ner vad som föll mig in. Som följande rader:

Men tänk. Tänk om jorden skulle få för sig att gå under en dag. Under tiden sitter vi och lyssnar på bossanova på radion. Det skulle se för dumt ut. Jag vill inte dö till bossanova. 

Jag förstår inte riktigt själv de där små funderingarna som jag plitade ner. Spelades det ovanligt mycket bossanova på radion under den här perioden, eller vad? Hur ska jag tolka dem?

Läs andra bloggar om , , , , , , ,

Jag hittade en betraktelse som jag gjorde på fiket någon gång under 1997.

Jag hittade ett dokument med skrivna rader som jag tydligen skrev mellan 1992 och 1997. Blandade betraktelser, tankar, funderingar, påbörjade noveller som inte avslutats och … host host … dikter. Pretentiös är bara förnamnet. Jag skummar igenom en del och blir generad. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser vad jag har skrivit. Texten nedan är bara en betraktelse, från samma café som jag fortfarande sitter på flera gånger i veckan.

”Det är inte så farligt nu när man suttit här inne en stund” sa damen och mannen svarade ”Det är varmare ute”. Hon satt och läste en veckotidning och han satt mitt emot och såg uttråkad ut. Jag sitter i hörnet, bredvid dem. Lyssnar i smyg och tittar. Mannen ville läsa 91:an och damen räckte honom tidningen.

Jag har aldrig förstått grejen med 91:an, att den skulle vara så rolig – kanske för att jag aldrig har gjorde lumpen?

Tre generationer kvinnor (det måste det vara) satte sig i den rökfria avdelningen. Människor går fram och tillbaka, hämtar kaffe, tar påtår, ser väldigt nöjda ut.

Damen bredvid mig tar upp ett läppstift för att bättra på färgen på sina läppar, säger något om ”borde ta en tablett” och mannen går och hämtar ett glas vatten. Hon tackar. Mannen, uppenbart rastlös, vill inte fika längre, vill gå.

Jag är nu ensam i den här avdelningen. En flicka ur personalen kommer in och tömmer bordet där paret förut satt, hon glömmer att torka av det.

Väntar på att någon ska komma så att jag får fortsätta med det jag gör och så tar jag en klunk av det kaffe som nu har svalnat, men det gör ingenting för jag tycker om ljummet kaffe.

Läs andra bloggar om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag, ett pretto

Min bror kallar mig pretentiös igen. Bland annat för det förra inlägget. Han säger att om en hit skulle slå ordentligt så skulle jag bara gilla den om det var en obskyr remix … och visst, det ligger väl någonting i det, men det kanske är för att jag är en sucker för remixar. När jag var liten, på den tiden det fanns vinylskivor, köpte jag maxisinglarna istället för vanliga singlar. Helst med så många olika mixar av samma låt som möjligt. Sen säger bror min någonting om Stockhausen och Moog, bara för att jag nämnde dem i ett tidigare inlägg. Egentligen handlar det bara om att jag är genuint intresserad av popkultur och musik … och Stockhausen och Moog vann ju faktiskt Polarpriset.

Klicka här och rösta på mig!
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,