Foto
Regnrocken är i alla fall ett väldigt bra skydd mot november
Man slutar liksom aldrig att förvånas över hur oändligt grå och trist november kan vara. Hur regnet ständigt hänger i luften och allt är fuktigt och sådär rått att kylan liksom kryper in. Lördag betyder kaffe. På sunkiga gamla GK. Nere vid sjön sa jag hej till en svanfamilj som var ute i rusket. Sen gick jag bort till föräldrarna en stund och sa hej till dem också.
Orimligheten i att sätta sig i en ”burk” och bege sig upp i luften
När jag satt där på flygplatsen och väntade på att åka hem i somras, lite pirrig eftersom jag inte gillar det där med start och landning, tänkte jag på hur knäppt det är att planet lyfter (det är bara fysik). Jag förstår hur det fungerar. Typ. Hur vingens form får luften att gå olika fort över och under vingen och hur det pressar upp det och får det att lyfta.
Men ändå.
Just den modellen jag satt i väger i runda slängar strax över 90 ton om det är fullt och det liksom bara … skutt … och så är det uppe.
Sjukt. Men jag är sugen på det igen. Jag fick för mig att Azorerna är värt ett besök.
En man på en balkong i Lissabon står och röker
Jag gick och letade efter mopeduthyrarstället och gick på fel gata. Den som gick parallellt med den jag skulle till. Vid nästa korsning upptäckte jag att gatuskyltarna inte stämde med adressen jag skulle till. Någonstans bland gatorna stod en gubbe på sin balkong. Så jag tog kort på honom och fortsatte sen runt hörnet och se där, där låg mopeduthyrarstället och en kvart senare brummade jag iväg på utflykt.
Idag har jag jobbat och fortsatt att pilla med en norsk version av en app vi håller på med. Sen kom jag hem och åt köttbullemacka. För det var jag sugen på.
När man bara struntar i allt
Jobbet jobbades som vanligt och sen åkte jag hem till mig själv. Alla de där ”borde” struntar jag i idag. Huvudvärk är så sjukt jäkla onödigt.
Tidigare i somras och jag gick där över Rossio-torget i Lissabon. Troligen tillbaka till hotellet, med kameran med mig (som alltid). Där satt ett par turister (?) på stenbänken i skuggan under ett träd och matade fåglarna. Duvorna satt där på deras armar och händer och de lät dem äta vad det nu var de matade dem med. Jag tog en bild och fortsatte bort.
Jag hoppas de gick och tvättade sig efteråt. Duvor känns … äckliga.
En överförfriskad man i Danmark
I Danmark i somras. Vordingborg. Mannen stod med en öl i handen och sin kärra bredvid sig. Väldigt överförfriskad. Men så var det ju också festligheter i staden den veckan och ölkiosker fanns det flera av på gatorna. Så han stod där och gungade. Pratade med sig själv och drack mer öl.
Idag är det tisdag.
En bild på Mollösunds kvarn och en uppdatering om dagen
Hej måndag efter festlig helg. Vilket alltså betyder att det var lite segt i morse … och första halvan av förmiddagen. Men efter att kaffet kickat in blev det full fart. Som avbröts. Det är alla dessa möten som ständigt avbryter dagarna och rubbar mitt ”flow”.
Nåja. Det är en dag i morgon också. Då har jag bara ett möte på morgonen inbokat, sen ska jag nog låsa in mig i ett tyst rum och försöka jobba ostört.
Världens vackraste solnedgångar finns i världens vackraste Vadstena
Det finns solnedgångar och så finns det Vadstenas solnedgångar. De är helt fantastiska. Speciellt när det är lite moln som hänger där över sjön och blir alldeles varmt upplysta underifrån av den nedåtgående solen. Magiskt I tell you. Magiskt!
Den korta sekundens skräck när man tappat sin kamera i marken
Det här är sjön. Jag knäppte en bild på den mest bara för att se att kameran fungerade som den ska efter att den råkade glida mig ur händerna och ner i marken. En kort sekund av oro över att den kraschat och gått sönder stillades av att allt verkar vara som det ska.
Idag skiner solen som vanligt över den lilla byn och det är som sommar.
En gubbe på en bänk i solen
Jag fick med mig kameran på lunchen idag. Strålande solsken var det också och där ungefär halvvägs bort till mitt lunchställe så satt det en gubbe på en bänk och njöt av solen. Det såg najs ut – även om det var lite småkyligt i luften.
Jag åt en Carbonara.
Frederiks Kirke i København
Vi passerade Frederiks Kirke (eller Marmorkyrkan som den också kallas). Så vi gick in och kollade på den. Inte så stor, men mäktig ändå. Ritad av arkitekten Nicolai Eigtved 1740 men inte färdig förrän 1894.