På återbesök vid fallfärdigheten

Jag stannade halvvägs hem. Igen. Vid det där rucklet som jag passerar varje dag. Som jag gjort förut. Jag gillar det fallfärdiga i det och hur det långsamt tynar bort där bredvid vägen, hur det speglar sig i vattnet framför och hur det nästan bara väntar på att kollapsa.

Blött var det i alla fall. För fötterna sjönk ner allt djupare och djupare i den sanka marken när jag försökte stå där och knäppa min bild. Jag är lite nyfiken på husen där bakom också. Är de också fallfärdiga ruckel?

Nu är det helg.

Skriv en kommentar, då blir jag glad!


Den här webbplatsen använder Akismet för att minska skräppost. Läs om hur din kommentardata behandlas.