Det är söndag och det är lättja. Som vanligt. Jag hade tänkt att tvättstuga idag, men jag skiter i det. Det får bli en annan dag. Men en kaffe med Daniel på GK blev det. Sen hem till ingenting speciellt. För det är så söndagar ska vara – lugna och sköna.

Förresten. Igår åkte jag förbi det gamla rucklet igen. Så jag stannade bilen, klev ut på åkern och tog ett kort på det. Det har ju blivit lite av en följetong och dokumentation av det långsamma förfallet.

Jag stannade halvvägs hem. Igen. Vid det där rucklet som jag passerar varje dag. Som jag gjort förut. Jag gillar det fallfärdiga i det och hur det långsamt tynar bort där bredvid vägen, hur det speglar sig i vattnet framför och hur det nästan bara väntar på att kollapsa.

Blött var det i alla fall. För fötterna sjönk ner allt djupare och djupare i den sanka marken när jag försökte stå där och knäppa min bild. Jag är lite nyfiken på husen där bakom också. Är de också fallfärdiga ruckel?

Nu är det helg.

Det finns stunder och dagar då jag känner mig totalt vilsen och helt främmande för vad jag håller på med på jobbet. Men så tar jag på mig hörlurarna och ”köttar igenom” saker under en dag och plötsligt faller i alla fall vissa små bitar på plats – även om vissa frågor konstant genererar nya och fler frågor.

Här är det gamla rucklet som står och trillar ihop mellan jobbet och hemma. Från tidigt i våras. Jag kanske borde stanna och ta en ny bild (som jag gjort flera gånger förut). En uppdaterad bild av förfallet.

Det är en lättjefull söndag i fåtöljen och vädret utanför är lite sådär grått. Jag funderar på att kolla på någon film och förutom det har dagen också spenderats korta stunder i tvättstugan också.

Häromdagen när jag åkte förbi det förfallna huset mellan Skänninge och Öjebro såg jag att någon stod och fotade ungefär ganska exakt på samma sätt som jag gjort flera gånger. Undrar hur den personens bild av huset blev. Det skulle vara kul att se.

Idag var det Stockholm fram och tillbaka. Möte och workshop för att röra oss framåt i ett av sidoprojekten jag är inblandad i. Intressant och spännande. Fast man blir ganska mör av att åka fram och tillbaka sådär och sitta i möte större delen av dagen.

På vägen hem stannade jag och gjorde ett återbesök (1, 2) vid den förfallna lilla stugan som står där mellan jobbet och hemmet. Undrar hur länge det kommer hålla sig uppe innan det rasar ihop?