Egentligen hade jag nog kunnat ligga kvar i sängen och sovit flera timmar till, men jag tänkte att det kanske är bra att inte ligga och dröna för länge. Så upp gick jag, frukostade och sen en dusch och kläder.

Jag var en sväng vid den stora fågelsjön. På ena sidan, långt bort därute på isen såg jag någon som försökte issegla. Det var nog inte så lätt med tanke på att det var i princip vindstilla. På andra sidan satt några stycken och fiskade. Av djur- och fågelliv såg jag däremot inte ett dugg.

 

Issegling och fiskelycka?
 
Jag besökte en jättestor mataffär och på vägen hem igen så stannade jag till vid det gamla rucklet och knäppte ännu en bild på förfallet. Det har ju blivit en lång serie med bilder nu.

Solen kom fram och sa hej, så jag tog en promenad. Solskensdagsljus är bra och dagar som dessa är sällsynta – när det alldeles stilla och vinden håller sig borta från både sjö och slätt. Det är otroligt skönt med det lugnet.

Det var en väldigt fin morgonhimmel och jag passade idag på att stanna för ännu ett återbesök i förfallet. Den lilla stugan som står där, halvvägs till jobbet, och rasar samman i långsam takt. Sen spenderade jag dagen på kontoret med att rita ikoner som behövs till ett projekt.

 

På återbesök i förfallet.

Eftersom jag råkade vakna en timma (!) innan väckarklockan så blev det tidig avfärd till jobbet i morse. Så jag passade på att stanna vid det gamla rucklet. Jag hade egentligen tänkt att gå närmare och få med pölen framför (som förmodligen är uttorkad), men gräset var så högt och jag hade ingen större lust att bli översvämmad med fästingar sådär på morgonen – så det fick bli en bild tagen från vägen. Skorstenen på rucklet ramlade in för ett par veckor sedan. Det har jag väntat i flera år på att den ska göra, för den har lutat betänkligt under lång tid.

Jobbdagen var ganska exakt som jobbdagar brukar och lunchen (en sån där plocka-själv-sallad) åts ute på kontorets terrass.

Efter jobbet kommer jag hem och kollar på bilderna från i morse. Ljuset var ospännande, men det känns som att objektivet på den nya kameran är ett rejält snäpp vassare än på den gamla. Det är f-n knivskarpt (och då var ändå den gamla ruggigt bra). Jag är så jävla nöjd med min fina kamera.

Idag är det också årets ljusaste dag. Sommarsolståndet är här.

 
(Förutom beskuren och neddragen i storlek är bilden ovan i övrigt oredigerad)

Att ha en ledig dag före dopparedag är ju väldigt behagligt. Sovmorgon, långsam frukost och sen tillbaka till sängen igen för en stunds efter-frukost-vila innan det blev dags att gå upp, göra mig i ordning och starta dagen. Fast utan att ha något specifikt på schemat. Lite kaffe, strosa runt lite, vara lite lat och bara vara.

Så mycket julstämning är det däremot inte om man tittar ut genom fönstret. Det är grå, gråare, gråigast. Så det är ju bra att det finns ljus och stjärnor som kan boosta stämningen.

På bilden ovanför syns det gamla ruckelhuset i frostskrud. Från förra vintern.

Det är söndag och det är lättja. Som vanligt. Jag hade tänkt att tvättstuga idag, men jag skiter i det. Det får bli en annan dag. Men en kaffe med Daniel på GK blev det. Sen hem till ingenting speciellt. För det är så söndagar ska vara – lugna och sköna.

Förresten. Igår åkte jag förbi det gamla rucklet igen. Så jag stannade bilen, klev ut på åkern och tog ett kort på det. Det har ju blivit lite av en följetong och dokumentation av det långsamma förfallet.

Jag stannade halvvägs hem. Igen. Vid det där rucklet som jag passerar varje dag. Som jag gjort förut. Jag gillar det fallfärdiga i det och hur det långsamt tynar bort där bredvid vägen, hur det speglar sig i vattnet framför och hur det nästan bara väntar på att kollapsa.

Blött var det i alla fall. För fötterna sjönk ner allt djupare och djupare i den sanka marken när jag försökte stå där och knäppa min bild. Jag är lite nyfiken på husen där bakom också. Är de också fallfärdiga ruckel?

Nu är det helg.

Det finns stunder och dagar då jag känner mig totalt vilsen och helt främmande för vad jag håller på med på jobbet. Men så tar jag på mig hörlurarna och ”köttar igenom” saker under en dag och plötsligt faller i alla fall vissa små bitar på plats – även om vissa frågor konstant genererar nya och fler frågor.

Här är det gamla rucklet som står och trillar ihop mellan jobbet och hemma. Från tidigt i våras. Jag kanske borde stanna och ta en ny bild (som jag gjort flera gånger förut). En uppdaterad bild av förfallet.

Det är en lättjefull söndag i fåtöljen och vädret utanför är lite sådär grått. Jag funderar på att kolla på någon film och förutom det har dagen också spenderats korta stunder i tvättstugan också.

Häromdagen när jag åkte förbi det förfallna huset mellan Skänninge och Öjebro såg jag att någon stod och fotade ungefär ganska exakt på samma sätt som jag gjort flera gånger. Undrar hur den personens bild av huset blev. Det skulle vara kul att se.