Det är väldigt mycket Corona nu, nästan så att det blir tjatigt

Det är Corona på radion, Corona på TV, Corona på sociala medier, Corona på nyhetssajterna och Corona som diskuteras på jobbet. Jag har också sett hur det i vissa sociala medie-kanaler gnälls över att regeringen inte gör tillräckligt, men det personliga ansvaret däremot pratas det väldigt lite om.

Själv tycker jag att de ansvariga myndigheterna verkar göra ett kanonjobb.

Mitt i veckan och radio i bilen

Udda dag på jobbet när arbetskamrat meddelade att han försvinner. Synd på bra kollega. Sen blev det hämtad lunch från den nära restaurangen i källaren. Regn på vägen dit, solsken på vägen tillbaka. Förvirrat väder. Sen gick en dag och på vägen hem var det som storm därute på slätten.

I bilen var det Coronadiskussion på radion och den där politikern jag verkligen ogillar satt där i studion och i ena sekunden sa ”Jag vill inte plocka politiska poäng på det här”, men satt sen i nästa och gjorde inget annat än gnällde och försökte plocka billiga poäng på en virussmitta som sprider sig.

Bilden: En motorväg jag knäppte en gång.

En seg tisdag i mitten på mars

Men jäklar så seg en tisdagsmorgon kan vara. Eller kanske litegrann hela dagen förresten. På lunchen, efter maten, när paltkoman kom och knockade mig (som den brukar), var det skönt att slappa loss i soffrummet en stund innan eftermiddagen fortsatte. När jag åkte hem så regnade det. Det gjorde mig inte piggare.

Det där att få ett meddelande

Man kommer till jobbet, det är morgon och det är måndag och man blir plötsligt väldigt glad eftersom man upptäcker ett trevligt meddelande som missats i fredags. Det går ju liksom inte bli annat.

”Har sagt det till P tidigare i veckan men har glömt
att säga till er… SNYGGT! Bra jobbat :-)”

Sen rullar dagen på och när kvällen närmar sig åker jag hem till den lilla byn igen. Jag stannar och tankar och tänker att bensinpriset ändå känns ovanligt lågt. På radion pratar de sen om prisdumpning på olja och om Ryssland, Saudi-Arabien och havererade OPEC-förhandlingar.

 
Bilden är från igår, när jag tog en promenad ute i naturen.

Natursöndag i blötmarker

Jag hade hoppats på strålande solsken idag, så vädret var väl kanske inte riktigt vad jag önskade, men jag gav mig ut för natursöndag i alla fall. Och även om ”min gamla oas” inte är lika trevlig längre eftersom massor med träd har rensats och huggits ner, så är det ändå skönt att gå ett varv därute. Andra halvan är ju ändå fin – även om det både var blött, geggigt och blåsigt.

Kameran var med och jag sa hej till en gås. Kvack!
 

Natursöndag i blötmarker – en gås!

Lördagens lugna lathet
(och en gammal tant jag såg igår)

Lördagens ingentingande. Jag slöar, latar mig och gör ingenting. Jag åkte en sväng till en grannstad och handlade skröfs, sen åkte jag hem igen och fortsatte att göra ingenting. Tanten på bänken här ovanför såg jag igår när jag gick ock hämtade lunch. Det var som vår i luften där och då.

På återbesök vid fallfärdigheten

Jag stannade halvvägs hem. Igen. Vid det där rucklet som jag passerar varje dag. Som jag gjort förut. Jag gillar det fallfärdiga i det och hur det långsamt tynar bort där bredvid vägen, hur det speglar sig i vattnet framför och hur det nästan bara väntar på att kollapsa.

Blött var det i alla fall. För fötterna sjönk ner allt djupare och djupare i den sanka marken när jag försökte stå där och knäppa min bild. Jag är lite nyfiken på husen där bakom också. Är de också fallfärdiga ruckel?

Nu är det helg.

Vardagen, arbetet och kvällen

Dagen slutade med frustration över ett projekt med många inblandade. Språkliga förbistringar och kulturella skillnader mellan länder och kollegor och plötsligt sitter man där och får bita sig i tungan litegrann. Som det kan vara. Men ”stökiga” projekt är irriterande.

Sen kommer jag hem, äter kvällsmat och tar det lugnt.

När man blir gammal blir man tydligen som ett litet barn igen

Vad sägs om den här lilla knasigheten då: Jag har blivit med ”pennskrin”. Fast idag och i vuxen ålder antar jag att det kallas för ”case”. Som i ett dragkedjeförsett fodral till alla mina pennor, bläckpatroner och sånt som ofta ligger huller och buller i jobbväskan och skräpar. Eller skräpar är väl synd att säga eftersom jag använder dem ofta och mycket.

Jag hade ett när jag var barn också. När jag gick i skolan. Det här är i och för sig annorlunda, men funktionen ändå densamma.

Tisdagstråkig (för ibland är det så)

Hoppsan vilken svårstartad morgon. Som sirap och som tisdagar brukar vara. Fast mer än vanligt. Förmodligen för att vädret suger babianröv idag. Det har varit gråare än grått och med ett sånt där obehagligt och irriterande duggregn hela dagen. Fast jag blev glad av att åka i min lille bil igen. Jag gillar att ha den tillbaka.

Här ovanför är förresten en bild jag knäppte i helgen. Istappar framför sjön. Bara för att.