Igår var det till den södra änden av Vättern och idag blev det den norra. Ännu en liten roadtrip och vi hamnade i Askersund. Men det var ingen direkt hit. Det finns liksom ingenting där. Utbudet av restauranger är ganska uselt (om man inte gillar pizza). Så det blev raggmunk med fläsk på en restaurang som låg på torget. Det var inte ens mediokert. Fläsket var okej. Resten var … bläh.

På vägen hem däremot stannade vi vid Övralid och fikade på Farfarsstugan. Glass och kaffe och ett ganska trevligt litet ställe. Dessutom med utsikt. Sen blev det ett par timmar med en gammal oläst Filter i skuggan nere på Myntbacken. En lätt liten fläkt från sjön gjorde sommarhettan lite överkomlig i alla fall.

Dagen avslutades på Wasa med Micke och Emma innan jag gick hem, vattnade mina växter på terrassen, åt en liten glass (igen) och bara satt och latade mig en stund i vad som var en varm, varm, varm, men ändå skön kväll när solen försvann.

Askersund får bara ★★★★★★★★★★ (3/10) … och då bara för att det är lite halvfint där vid vattnet.

Värmen (denna härliga och otroligt crazy-heta sommar) gjorde mig seg, hjärnslö och trött och plötsligt vill jag hem igen. Så jag hoppade in i bilen och styrde den åt det hållet. Det blev en kort liten roadtrip den här gången, men jag hängde på Louisiana en stund och det var ju därför jag åkte. Det kändes ganska lagom ändå och när kvällen kom landade jag hemma.

Ska du ut och åka?
Förresten, om du också ska ut och åka och använder dig av Booking, så kan du ju boka via den här länken, så får både du och jag 15 euro rabatt på rumspriset.

Jag lämnade Køge och åkte upp till den lilla staden Gilleleje och Själlands nordligaste punkt (och ska man vara knusslig så var jag inte riktigt exakt där, men jag såg den från stranden). På samma sätt som i morse hängde jag bara där på stranden ett tag, badade fötterna, plockade upp en sten och bara var lite lat i värmen en stund. Sen passade jag på att strosa omkring i stans lilla centrum också (med betoning på lilla).

 

Där längst bort ser man den, Själlands nordligaste punkt.

 

Panoramavy över stranden i Gilleleje

För att vara en person som inte gillar att bada (kallt) har jag ändå en tendens att dra mig till vatten och stränder. Kanske för att vatten är härligt och rogivande. Jag var ju dessutom tvungen att hitta en sten att ta med mig hem till min samling.

Så jag strosade omkring där på stranden och passade även på att doppa ner benen i vattnet. Jag hade någon tanke om att ”man kanske skulle bada lite”, men den försvann när jag kände att temperaturen i vattnet inte riktigt passade mig. Så istället jollrade jag runt där en stund och försökte ta ett självporträtt. Det gick väl sådär kan jag tycka.
 

På eftermiddagen, när jag kände mig klar med Louisiana, satte jag mig i bilen och åkte en dryg timma söderut till den lilla staden Køge. Efter att jag parkerat bilen och checkat in på hotellet så blev hettan lite överväldigande (och dags för mat). Så jag satte mig på en uteservering på torget där det fläktade litegrann, beställde en stor kall öl och en groteskt stor Burrito med alla tillbehör.

Torget benämns för övrigt som Danmarks största torg – utanför Köpenhamn (så det är alltså inte det största, utan ett av de största, typ). Stort, men inget speciellt alls.

När jag ätit maten och druckit ölen var jag sprickfärdigt mätt och plötsligt hade det blivit kväll. Så jag kröp in i mitt hotellrum som var onödigt varmt och sov inte jättebra.

Det egentliga syftet med roadtrippen är att besöka Louisiana. Man skulle nästan kunna kalla det en ny sommartradition. För att strosa runt därinne och kolla på sommarens utställningar är avkopplande, spännande och intressant. Extra skönt eftersom lokalerna är svala jämfört med hur väldigt varmt det är utanför. Sommarens utställning är tyska Gabrielle Münter, amerikanske Ed Ruscha och ”Mænd og maskulinitet” och ”Krig og konflikt”.
 

Yayoi Kusamas ”Gleaming lights of the souls” är en spännande upplevelse. Man får gå in i ett rum fyllt med små ljuskällor och där alla ytor är reflekterande. Det är som att befinna sig i ett oändligt universum där man nästan tappar bort sig själv.
 

”Sisters in the sky” av Simone Aaberg Kærn visar 45 målningar med text och ljud av kvinnliga piloter från andra världskriget.
 

Tiffany Chungs ”Finding one’s shadow in ruins and rubble”
 

Blandade verk i en av de stora salarna.
 

Konst ska väcka känslor och väcktes gjorde de under besöket. Utställningen med Gabriele Münter var direkt provocerande – på ett inte så bra sätt. Jag tycker inte om hennes grejer alls och blev nästan arg när jag såg tavlorna. Det är banalt, enfaldigt och inte bra alls. I programförklaringen står det ”Selvstændig, søgende, farverig, frigjort”. Men jag förstår inte vad de menar. Jag ser ingenting i hennes målningar. Jag förstår dem inte. Det är irriterande tramsigt och de känns helt döda. Istället kommer jag att tänka på hon som inte kunde sjunga – Florence Foster Jenkins.

Jag kan inte Ed Ruscha, men det här var å andra sidan både kul och intressant. Jag förstår det grafiska uttrycket, det rena, stilistiska och till viss del linjära. Kanske för att hans verk – i den här utställningen – också kan påminna mig om mitt eget arbete som designer. Warholskt hörde jag några amerikanska besökare bredvid mig. Men det stämmer inte alls, de är väldigt olika. Den gemensamma nämnaren är dock att de var samtida och båda verkade i vad som benämndes som popkonst.

Den tredje samlingen var en blandning av konstnärer och verk som samlades under ”Mænd og maskulinitet” och ”Krig og konflikt”. Det betyder också blandade upplevelser. Vissa var bra och andra kanske inte så spännande.

Utöver det så finns det ju hur mycket som helst som är värt att se. För nästan oavsett vad det är för utställning, så är Louisiana alltid värt ett besök.

 

Dan Flavins ljusinstallation lyste upp sitt hörn.
 

Affischerna för sommarens utställningar.

Syftet – eller mitt enda planerade mål var egentligen Louisiana och jag var lite tidig. Muséet öppnar inte förrän elva på dagarna så jag fick slå ihjäl en halvtimme. Temperaturen var redan 32° C och dumt nog traskade jag ner för alla trappor till vattnet – där det var skönt. Men när jag stånkade mig upp igen blev jag sjöblöt av svett.

Kul ändå att den där oansenliga lilla entrén döljer ett stort museum. Utifrån fattar man inte alls hur stort det är därinne.