Kommer ni ihåg boken ”Tusen små bitar” av James Frey. Han satt hos Oprah och sa att det var en sann historia. Sen kom det fram att den inte alls var sann. Boken var fiktiv och Frey fick be om ursäkt. Men det spelar faktiskt ingen roll, det är ju likväl en bra historia. Hade jag, när jag läste den, blivit lika berörd om jag visste att den inte var sann? Troligen.
Just nu läser jag ”Min vän Leonard” som är fortsättningen på ”Tusen små bitar”. Den är också bra. Så bra att igår när jag låg i sängen och läste till och med fällde en liten tår.

Det var okej. Ett tag. Jag trodde att det hade vänt. Men jag ropade hej för tidigt. Det är sidan. Ett revben, ett inre organ eller vad f-n det nu är. På eftermiddagen, efter en stressig dag på jobbet, kände jag att det inte kändes bra.
Det var julfest på kvällen. En relativt nybliven kollega trodde att jag var sex år äldre än jag är. Och det är inte så konstigt med tanke på hur sliten jag känner mig. Jag vet att jag inte är någon ungdom längre … men va f-n. Vi fick ett julklappskuvert och sen var det chokladprovning och mat. Efter några öl och några glas vin var känslan av revbenet/inre organ i alla fall uthärdlig.

Jag har fått sova. Äntligen. Efter två nätter med halvtaskig sömn och smärtsamheter så sov jag inatt som en liten gris. Och problemet med revben, eller vad det nu må vara, verkar lugnat ner sig. Mycket. Jag känner av det, men det är inte på långa vägar lika illa.

Jag är trött. Det blev ingen bra sömn. Igen. Halv tre i natt vaknade jag av vad som kändes som elektriska knivhugg rakt in i sidan på ryggen. Det är ju f-n att det alltid är något.