Något är fel. Det slår f-n aldrig fel efter att ha umgåtts i samma lokaler som mängder av folk. Jag kanske hade det i kroppen innan eller så är det för att jag kom hem sent igår och inte riktigt har den sömn i kroppen som jag behöver. Eller så är det så enkelt att någon har smittat mig med förkylning eller något annat som gör att jag inte mår riktigt bra.
Jag känner mig seg, trött och allmänt hängig. Hjärnan är som i ett töcken och … bläh.
Jag åkte söderut för expertgruppsmöte. En endagskonferens där gruppen jag är med i träffar alla de andra expertgrupperna och vi berättar om våra respektive arbeten. En dag av hundratals powerpointslides och att sitta och lyssna på vad alla har att berätta, men också ett tillfälle att träffas och säga hej.
Det händer något med människorna ibland. Där de plötsligt blir lite rakare i ryggen och blicken fästs uppåt och långt bort. Där de går som med ett leende på läpparna och där de äntligen får knäppa upp jackan eftersom himlen är blåare än blå och solen faktiskt värmer. Så som det var på lunchen idag. När jag gick en omväg för att hämta en lunch och bara för att det var som det är.
Som vår.
Så jag tog ett kort på några främlingar. Plötsligt stod de bara där mitt på trottoaren, vända mot solen och det såg ut som att de njöt.
Varenda jäkla måndag och vecka när klockan ringer känner jag mig inte redo att gå upp. Kanske borde jag börja med att börja senare på måndagar. Sova ut lite mer. Vilket just idag borde vara omöjligt efter min extremlata söndag igår.
För övrigt så köpte jag några skjortor i lördags och efter jobbet åkte jag tillbaka till affären där jag köpte dem eftersom damen i kassan lyckades glömma en sån där larmgrej i en av dem. Ja, irriterande. Märkligt nog pep det aldrig när jag klev ut från affären – eller när jag klev in idag igen. Men nu är larmgrejen borta och jag kan använda skjortan.
Jag har varit så sinnessjukt lat idag att det är som att jag just vann VM i lättja. Efter lite frukost kröp jag ner i sängen igen, somnade om och klev inte upp ur den igen förrän vid 13-snåret. Sen skrotade jag omkring i morgonrocken och gjorde absolut ingenting. Vid tre-snåret ringde mamma på dörren och sa hej och när hon gick en timma senare så tog jag mig i nackskinnet och slängde ut mig själv på en promenad.
Det var solsken och skönt.
Patrik fyllde år igår och det var kalas med middag på restaurang och det var väldigt trevligt och det var vin och en öl och det blev sent och då gick vi vidare till grannkrogen och plötsligt blev det en öl till och natten kom och idag är jag väldigt seg.
Jag vaknade, gick upp, åt frukost, gjorde mig i ordning, fikade fika på fiket, var på Systembolaget och köpte drycker, åkte in en kort liten sväng till grannbyn där jag hittade tre skjortor i en affär och åkte sen hem till den lilla staden igen. Jag handlade lite mat och sånt, dammsög litegrann, käkade en sallad och tog det mest lite lugnt. Ikväll ska jag på kalas.
Igår tog jag en bild på kinesisk man som kollar en meny. Med min nya kamera. Som jag gillar.
När jag passerade Skänninge i morse visade termometern på –13° C. Frisk och kylig morgon. Med solen i ögonen, gnistrande fält längs vägen och fredagsfeeling i kroppen kändes morgonpendlingen ändå härlig. Och återigen är upplevelsen av hur tid rör sig i olika hastighet märklig. Idag försvann den i ett nafs. Bom! Sen var jag plötsligt hemma i lilla byn igen och då gick jag och tog en kort liten AW-öl på den lokala puben. Sen gick jag hem och försvann djupt ner i fåtöljen.
För övrigt älskar jag min nya kamera. Den är fantastisk … eller … den är ungefär lika bra som min andra kamera, fast lite mindre, något lättare, lite smidigare och liksom lite mer direkt och enkel.
Jag vaknade till snö. Det var vitt, otippat mycket och fortfarande fallande i mängd från himlen. Det gjorde mig … inte glad. Sen åkte jag till jobbet och ibland har man såna där dagar då det känns som att man inte får så mycket gjort. Som idag till exempel. Fast jag har fått saker gjorda egentligen, det är bara att det känts lite sådär spretigt på något sätt.
Och så har den nya och väldigt fina kameran stått bredvid mig på skrivbordet. Ibland tittade jag på den litegrann och då blev jag glad.
Sen sitter man där och pillar … vrider och trycker på knappar, hoppar in och ut i olika menyer, testar funktioner, snurrar bländare, ISO, slutartider, knäpper bilder på en lampa i ett mörkt rum och allting är likt både den gamla och min andra.
Jag känner mig hemma.