Alltså, jäklar så mycket saker det kan finnas i ett hem. Mina föräldrars. Som jag och mina bröder har flyttat (nästan allt) idag. Låda efter låda, pinal efter pinal och möbel efter möbel. Jag lobbade för att vi skulle hyra en flyttfirma som skulle gjort allt det där åt oss. Men tji fick jag. Istället är jag nu trött och mör i kroppen och stel som f-n i ryggen.

Flytta kan vara det absolut tråkigaste man kan göra.

Det var en helt vanlig fredag på jobbet. Med fortsatta försök att hitta rätt med den där grejen jag jobbar med. Jag angriper det från ena hållet och bygger från där … och försöker se hur det ska bli. Lätt förvirring är ordet som beskriver dagsläget.

Jag lämnade kontoret vid 16-snåret och åkte hem. Det är dags för helg och den kommer att betyda flytt. Inte min. I morgon är det dags för mina föräldrar att flytta från ett ställe till ett annat. Det är alltså packa, bära, flytta, bära, flytta, bära som gäller.

Hmm, jag kanske inte är så jättepepp på det.

Jag fick precis för mig att jag skulle testa en mörk version av mitt tema. Jag vet inte riktigt varför, men omväxling kanske förnöjer. Eller inte. De få gånger jag har provat har det slutat med att jag trillat tillbaka till det gamla vanliga. Det ljusa.

I morse var det dimma när jag åkte till jobbet. På dagen var luften kvav och kändes tjock och tung. Jag åt en pulled pork-wrap till lunch och försökte få styrsel på ett projekt som jag har börjat fila på. Uppstarten på ”nya” projekt är alltid lite klurig innan det lossnar ordentligt.

Edit: Jo’rå, bilderna poppade som f-n mot bakgrunden, men fy så deprimerande det kändes med det mörka temat. Det funkar ju inte alls. Vanesak? Ja förmodligen, men ljust känns bättre ändå.

Igår var det solsken och solrosor. Idag kom det plötsligt regn mitt i värmen. Varmt regn. Den korta stund jag var ute och fick regndropparna på mig kändes det nästan som att jag ville fortsätta vara ute i regnet.

Men bara nästan.

Efter kvällsmat och sånt där som man gör när man kommer hem på kvällen åkte jag och tvättade bilen. Gårdagens upptäckt av hur fronten såg ut som ett blodbad av insekter som krossats när jag kommit susande fram över östgötaslätten försvann nästan i ett nafs med högtryck och putsande med svamp.

När jag gick och hämtade mat på lunchen (tandoorigrillad malai kyckling med tikkasås och sallad) så ville jag inte tillbaka till kontoret. Värmeböljan som sveper över oss kändes alldeles för skön för att vilja något annat än lättja och typ halvligga i en brassestol eller något liknande.

På kontoret är det svalt och jag har en tröja på mig. När jag åker hem är bilen först som en bastu av att ha stått i solen och jag stannar och köper spolarvätska och nya torkarblad och då ser jag hur oändligt många insekter jag dödat med fronten på min bil.

På vägen stannar jag och tar kort på en solros … och ett bi.

När jag satt hemma i fåtöljen i förrgår kväll kände jag att det var någonting som stack till. Ett snabbt litet ”sting” av något. Så jag gjorde som man gör – tog tag runt stället, kanske kliade lite däromkring och sen tänkte jag inte så mycket mer på det.

Förrän idag när jag efter duschen stod och torkade mig och såg att jag hade två små märken där på baksidan av armen (det är ungefär en cm mellan prickarna) och faktiskt kom ihåg det där lilla ”bettet” eller vad det nu var.

Så nu sitter jag och funderar på vad det kan ha varit. Kan det ha varit en miniatyrvampyr? En dödlig orm? En genmuterad radioaktiv spindel? Nåja, tiden får utvisa om jag blir en superhjälte, en galen muterad varelse eller bara samma gamla jag.

Det är så superfint väder i den lilla staden idag. Det är varmt och solen strålar som att sommaren plötsligt kom tillbaka och hälsade på igen. Turisterna blir allt färre och nu såhär i slutet på säsongen är det mest sydeuropeer som hittar hit. Man hör franska och italienska och ibland kan man nästan få känslan (i och med värmen) att man befinner sig någonstans söderut.