Ännu ett år av ingenting. Eller? Det är fortfarande mest nonsens, trams och ord som fylls på. Sida upp och sida ner och år av något som inte är någonting. Jag är imponerad av mig själv som har hållt på med det här så länge. Oavbrutet bloggande. Dag efter dag. Ord på ord på ord och någonstans över 12.000 inlägg.
Idag är det jubileum och min blogg fyller hela 22 år … och ja, det är sjukt som f-n.
En väldigt vanlig dag. Precis som vanliga onsdagar i oktober brukar vara. Full fart på jobbet. Dragongrillad lax med rostad paprikasås till lunch och sen blev klockan över fem och då åkte jag hem.
Det har regnat hela dagen och det lägger sig som en mental blöt filt över mig. Höstkänslor. Den grå väggen av regn utanför fönstret är inte så uppmuntrande – även om jag egentligen mest stirrar in i en skärm hela dagen. Det är känslan av att det pågår där utanför som gör det. Och korta stunder av dystert när jag blickar ut. Att vi idag dessutom bara var två personer på kontoret gjorde också att allt kändes väldigt … tomt.
Stolpar är tillbaka. Tagen i morse. Jag svängde av på en liten väg, stannade, klev ur och knäppte en snabb bild. Det kan vara den 40:e bilden i serien. Kanske. Jag kan också ha tappat räkningen någonstans, men jag tror det stämmer. Det kvittar vilket egentligen. Många har det blivit.
Det är det där med morgnar. Inte riktigt min grej. Men till kontoret kom jag ungefär som vanligt. Typ. Sen gick dagen och måndagar verkar ha fått den nya traditionen att de ska fyllas med möten. Så det är vad jag har gjort idag. Suttit i möten. Från morgon till sen eftermiddag.
Sen åkte jag hem.
Det blev en lat dag och det blev gräddstuvad pytt i panna med stekt ägg eftersom jag hade det i frysen och det blev en film som var väldigt tramsig. Sen blev det inte så mycket mer.
Frukost och en stund i sängen. Men jag kände mig klar, så jag gick ut i oskönt höstrusk. Blåsigt duggregn. Bra att jag får användning av den där vindjackan jag köpte. Fötterna fortsatte, så det blev hela varvet runt Tycklinge. Det var väl kanske inte så behagligt. Fast ändå lite skönt på samma gång. Kanske för att jag varit lite lat den sista tiden? Kanske är det helt enkelt bättre att gå i skitväder eftersom det känns som att gåendet blir enklare? Nåja, det var kanske bara var idag.
För det mesta – och om man ska likna det vid bilkörning – så är det som att hjärnan går i 80. Den rullar på, tar sig framåt i lagom hastighet och man har inga större problem att bromsa in eller stanna vid behov. Det är skönt och behagligt.
Men nu känns det som att den skenar i 280 och jag kan inte få stopp på den.
Lördagsfika på gamla GK med en norrman, en Titti och en Patrik. Sen en kort stros på stan. Jag hade hoppats på fint väder, strålande sol och kanske en runda i naturen. Men dagens ganska osköna höstväder gör att jag inte har någon lust med det.
För övrigt så är det inte utan att man blir lite skadeglad när Trump nu blivit sjuk med Covid-19. Undrar vad alla de där, av hans anhängare, som ropat att Corona bara är en bluff säger nu? Jag hoppas inte att han dör, men ändå att han får sig en åktur. Bara för att ta ner honom på jorden litegrann.
Fast det kommer med all sannolikhet inte att hända, för han kommer väl bara att anse att han är någon slags supermänniska som klarade av det bättre än alla andra.
Så kommer man hem efter arbetsveckan, det är fredag och man kan fira att det är just det med en liten godisbit. För när man är vuxen behöver man inte vänta på lördagen.
Hej helg!
Jag köpte en klassisk bläckpenna (fast med gel-patron). En Parker Jotter XL. Bara för att och för att det är en bra penna och för att den är snygg. Den ska alltså fungera som ett alternativ till min vanliga penna. För man kan ju inte bara ha en. Man måste ha flera olika om dagen. Beroende på humör och känsla.
Ja ja, jag kan inte hjälpa det, men pennor är (och har alltid varit) en sån där grej som jag gillar.